Tjockaste skogsälvan, fetaste strandlejonet

"You're probably not getting any bigger, but you may be feeling more uncomfortable."

Så står det i Babycenters pregnancy facts för vecka 38 och muahahahaha, you MAY be feeling more uncomfortable!?

Marken gungar när jag dundrar fram - "Här kommer 80 kilo kärlek!", säger jag åt A och hoppar i hans famn. Han blir platt.

Jag flåsar bara av att böja mig ner vid kylskåpet - och den gymnastiken upprepas några gånger per dag för att se om där finns något jag inte ätit ännu. Jag är ett matmonster.

Barnets huvud är fixerat – mot min blåsa, så jag tycker jag behöver kissa igen redan två sekunder efter att jag kissat. Dessutom är det inte lätt att gå med en grapefrukt mellan benen, prova själv.

Barnet har det trångt – så fort jag inte sitter rak i ryggen protesterar det med att skjuta ut rumpa, ben och armbågar så man tror ungen ska komma ut genom huden. Lite alienfiilis.

Det är alldeles för hett – mina fingrar och fötter sväller upp under natten (öh?!) så det gör ont att röra dem på morgonen och det till och med var svårt att gå barfota på holmen för att fötterna var så ömma. Kan ju inte ligga med händer och fötter i vädret konstant heller.

Men vet ni vad? Jag är glad ändå! För nu är det inte länge kvar så kommer vår bebis hem till oss. Eller som A säger, hemma är den ju redan, inne där i magen, men snart har vi den i famnen i stället!

Sammandragningar, eller åtminstone värkande sådana, har jag inte haft sedan onsdag natt. Jag bad barnet stanna inne så jag kunde åka till holmen och det var så skönt: jag var den tjockaste skogsälvan och det fetaste strandlejonet men bara lycklig och lugn, man blir så harmonisk i skärgården och dessutom fick jag svalka mig i havet, sköööönt. Och så hade jag världens bästa kompis med som passade upp och skötte precis allting, jag bara låg och valrossade mig.

Nu har vi bett vår bebis stanna inne ännu den här veckan så pappa inte ska få för stressigt att sticka från jobbet, han har två veckor kvar till semester och en massa att sköta före det. Så skulle vara lättare för oss alla om han fick jobba ostört ännu en stund... men vi får se. Tycker både jag och barnet är så otåliga att vi nog snart inte kan hålla oss mera. ;)