Sur och grinig

FEM jävla timmar fick jag vara på kvinnis. Först blodprov igen, sen ultra för att titta efter gallstenar eller nåt, vad vet jag, inte förklarade läkarn vad hon gjorde men allt var okej, sen fick jag äntligen äta morgonmål och sen ligga med CTG-bältet på magen i en timme och sen vänta på testresultaten och jourläkaren. Som tyckte jag skulle ta nytt CTG. Och sen låg jag där i nästan två timmar till för bebin tyckte det var dags för tupplur och ville inte alls röra på sig så kurvan skulle bli bra. De matade i mig ananasjuice och apelsinjuice och choklad och barnmorskan kom in flera gånger och skakade om hela min mage för att väcka inneboenden men nix, den fortsatte sova djupt. Till slut blev det ultra och allt konstaterades vara fine, medicinen har dessutom fått gallsyrevärdet att sjunka och jag fick sticka hem – klockan halv ett.

Och nu borde jag säkert sväva på ljusröda jävla lyckomoln över att bebin mår bra och allt är finfint men så långt har jag inte kommit ännu, för hann bli så orolig när jag skulle ligga där och dessutom måste jag dit på nytt på torsdag och göra om hela rumban! Helvete.

Och jo, det är bra att de följer upp så noga och jo, det är underbart att barnet mår bra, och jo, vi har så fin mödravårdsservice här i Finland men FAAAAN, jag orkar inte vara glad och positiv och alltblirbraig hela tiden, jag måste också få klaga.

Dels är det praktiskt sett lite störande att måsta springa på test två gånger i veckan, men mest är jag väl sur för att jag iom det här inte tillåts vara bara glad och lycklig över graviditeten, så där att allt bara är FANTASTISKT ja ni vet. För klart man blir orolig, fast de säger att allt är bra och jag rent rationellt vet att de nog har koll.

Men orolig har man väl varit genom alla dessa 36 veckor. I början var det värst, före vi hade varit på 12-veckors ultra och jag hade mellanblödningar ett par gånger, då var jag tidvis skräckslagen. Sen bestämde jag mig för att jag inte kan gå omkring och oroa mig hela tiden, för det förstör allt och om det händer något är det aldrig något man själv hade kunnat påverka.

Efter det började förlossningsskräcken ta över och jag kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle klara av den – och inte ville jag veta heller. Sen tog rädslan att "mitt liv är förbi" över, och jag var rädd för att sluta jobba, för att bli utan vänner, för att inte klara av att vara en bra mamma, för, ja, det mesta som skulle bli annorlunda.

Men allt det har gått om. Jag är ganska lugn, både med förlossningen och förändringen och tänker på hur många kvinnor före mig som klarat det här, sedan urminnes tider alltså. Så för det mesta är jag inte alls stressad.

Förutom när den plötsligt kniper till, oron. Som i dag när de sa att läkaren ville att jag skulle lägga mig ner för en CTG-kurva till. Jag hade ju känt barnet sparka och hört hjärtljuden för bara en stund sedan men trodde ändå genast det värsta, någotärfataltfel, alltinggåråthelvetenu. Oftast varar den bara två sekunder, min oro, och sen tar mitt rationella jag över och jag tackar gudarna att jag är utrustad med ett sådant och tränger undan alla onda tankar och läser en damtidning i stället. För usch, usch, usch vad man kunde gå omkring och vara orolig KONSTANT faktiskt, för vad som helst och precis allting.

För nej, alla graviditeter slutar inte bara bra. Men de allra flesta gör faktiskt det. Minns det.

Stora kramar till signaturen Mamma som just lämnade kommentar här och berättade att det inte blev någon bebis för henne den här gången. Kämpa på, vila ut, se till att få tillräckligt med kramar, och tappa inte hoppet.