HETT

Näää, över 25 grader lovar de till slutet av veckoslutet, skulle nu inte den finska sommaren kunna samarbeta med mej och bete sig som NORMALT dvs vara max 17 grader varm?? Eller åtminstone inte över 25. Bläää.

I går var jag nästan säker på att barnet tänker börja komma snart för det har sjunkit så lågt ner att det känns helt hopplöst att gå, som om huvudet satt mellan benen på mig redan. Trycker på kisiblåsan så jag blir helt tokig. Hade dessutom jättehögt blodtryck i går kväll (140/90) och det lär ska vara vanligt när det närmar sig. Och – håll i er nu för här kommer det smaskiga detaljer – hade underligt tjock vit flytning i går så satt sen och googlade slemproppar en stund. Slempropp, smaka på det ordet, fräscht va? ;D Den kan nu tydligen komma ut hel och välbehållen eller lite åt gången så inte vet jag vad det var. Hur som helst, de smaskiga detaljerna tar inte slut ännu: var och skaffade Canesten för det kliar (vilket ju troligen nog förklarar flytningen) och funderade om det är safe att använda under graviditet och det är det bara man inte använder den där applikatorpinnen utan sköter det hela för hand. Och när jag gjorde det blev jag mäkta förvånad, min livmodertapp är nämligen totalt försvunnen! Inte för att jag precis har totalkoll på dens whereabouts annars heller, men ännu för en vecka sedan sade ju läkaren att den var "lång och fast" och nu är den nog ingendera, skulle jag påstå. Nå på torsdag har vi läkartid igen så då får jag väl proffsåsikt om saken.

Men därav alltså övertygelsen om att det börjar hända något snart. Fast sen läste jag (på internet, tänk vad man kan hitta där) att både slemproppar och livmodertappsuppmjukningar kan komma flera veckor före förlossningen så ääääh, ska väl nog få gå här o flåsa ännu länge.

Var förresten på rundvandring på Kvinnis i dag, eller rundvandring och rundvandring, mest fick vi sitta i ett rum och titta på en powerpointpresentation och höra rätt samma saker som de sade på förberedelsekursen dvs när man ska ringa/komma in och hur förlossningen sen framskrider osv. Men det kändes bra att se stället ändå, fick kika in i en förlossningssal (en tom sådan alltså, höhöhö) och så var vi på kaffe i kaféet. Känns nog fortfarande bara lugnt, det här med att bli förlöst. Trodde ju inte när folk har sagt att man lugnar sig mot slutskedet för att man bara vill ha barnet ut, men så är det nog. Dels är jag trött på min tyngdklass, dels längtar vi efter barnet och dels tänker jag att också stenålderskvinnorna klarade det här, i mörka grottor med blodtörstiga sabeltandstigrar utanför, så nog fan ska jag också klara det bara jag litar på min kropp och på Kvinnis personal. De är ju liksom gjorda för det här, både kroppen och personalen.

Till slut en liten datoranimation på hur det hela går till (även på riktigt tar det ju 2 minuter och 21 sekunder ;D ), hittade den via widgeten här till vänster dvs babycenter.com.