Då vet man

När man sitter i en bil på Prismas parkering i Kyrkslätt för att man glömde köpa potatis i Citymarket i Gräsviken och pappan springer in och köper medan man själv ammar höger bröst, byter blöja i famnen, ammar vänster bröst, krånglar in barnet i bilstolen, slänger i sig en Minimegaburgare som pappa kommer med för att man insett att det var sex timmar sedan vi åt något senast för det tog sex timmar för oss att packa och komma iväg från stan och vi skulle vara i Ekenäs klockan två men det blir närmare fem och man har spillt cokis över hela famnen men vad gör det för morfar väntar snällt med båten och tösen tycker det är högklassig underhållning att titta på träden och lyktstolparna som susar förbi bilfönstret när vi väl startar igen - ja då är det dags att inse att man gått och blivit barnfamilj.

Ska bli skönt att komma till holmen. Ska inte göra något annat än ladda batterierna och snusa på älsklingen!

Så. Trött.

Vi har ett barn som sover massor – fyra timmar i sträck och så vaknar hon och äter, och så sover hon igen. Under dagen är hon vaken ett par timmar och vill umgås tills hon slocknar och så sover hon igen, har kanske en till vakenstund på kvällen. På natten kan hon till och med sova fem timmar, har hänt att hon sovit sju! Mycket lite skrik och gnäll i det här huset alltså, lite magont ibland efter matning men det går om.

Men guuuud vad jag är trött, ändå! Grejen är ju den att man själv ändå aldrig får åtta timmars sömn i sträck och jag brukar normalt gilla tio... och jag undrar, helt seriöst, om det där att amningshormonerna hjälper en att orka BARA ÄR EN MYT!? Dessutom gör ju hormonerna att jag är extra känslig för precis allt som gäller henne, yttrar hon ett endaste lilla pip i sömnen så vaknar jag. I går morse steg jag upp och lade mig i vardagsrummet i stället, för att inte höra henne och få lite sömn, och kände mig som en dålig mor en stund – men är man konstant trött så kan man ju inte vara en bra mor heller. Som i dag, när hon vaknade och var hungrig precis när jag slocknat av ren utmattning, då började jag bara gråta för att jag var så trött. Hur man skulle klara det här utan en pappa eller någon annan som delar ansvaret förstår jag inte. För att inte tala om hur död man skulle vara om barnet fick kolik...

Är nog lite mitt eget fel också att jag är så slut, för man borde ju sova när hon sover. Men när man fått henne i säng vill man ju gärna göra nåt vuxet en stund, ens läsa en bok eller se en film, inte gå och lägga sig klockan nio. Men det är kanske det man borde börja göra. Och så borde jag sova dagssömn när hon sover. För när hon är vaken är det en enda ammande, blöjbytande och rapande för att hålla bruden nöjd, och där emellan vill man ju orka vara pigg och glad och leka och sjunga och paja, liksom vara den bästa mamman för den bästa babyn. Och sen, fast hon sover och man själv också borde sova, så vill man bara pussa och snusa och inte stänga ögonen alls för att hon är så härlig. Oj oj oj. Att man kan bli så trött av kärlek.

Det allra bästa...

... är ju att titta på henne, och särskilt att titta på henne med sin pappa. De är så fina ihop, när de läser tidningen eller pekbok eller har jumppastund och han berömmer henne för att hon kan sparka så kraftigt eller lyfta på nacken eller när han byter blöjor eller matar med pumpad mjölk i flaskan och talar om för henne hur duktig hon är när hon rapar eller pruttar eller när hon bara ligger på mage på hans bröst och andas lugnt och fridfullt och tittar på vår blommiga sovrumstapet och ser så klok ut och han tittar på henne och kan inte släppa blicken och ibland spionerar jag på dem i smyg. Tror bestämt jag är lite nykär i min man.

Första veckan hemma

Hej på er igen. Nu har det gått en vecka sedan vi kom hem och jag tycker mig äntligen ha tid att komma med en lägesuppdatering.

Själva förlossningen och BB-tiden tror jag jag återkommer till senare, allt gick så jättebra och Kvinnis var helt underbart - vi hyllar barnmorskorna, familjerumsavdelningen med eget rum och matsal och tvättservice, amningsskolan och fysioterapin, ja, precis allt! Rekommenderar verkligen. Vi trivdes så bra att vi bad att få stanna ett fjärde dygn, kändes också tryggt att bli kvar tills mjölken hade stigit och amningen var i full gång eftersom tjejen var så liten när hon föddes. När vi kom hem var hon inte många gram ifrån födelsevikten igen! :)

Så, en sammanfattning av första veckan hemma:

Dag 1: Kändes riktigt vidunderligt stort att få ta hem henne, och inleda vårt familjeliv "på riktigt". Första timmarna bara stirrar vi på henne och jag lipar bara för att hon är så fin. Sen slocknar jag på sängen bredvid henne och pappa går till butik och apotek för att skaffa allt vi ännu behöver. Sen slänger han ihop en enorm makaronilåda som vi lever på i flera dagar! Grymt bra service.

Dag 2: Stirrandet fortsätter, och vi är lyckliga över att lillbruden äter så bra. Under natten sover hon fyra timmar, äter, sover fyra timmar igen och så fortsätter det så halva dygnet, så vi får i princip sova tolv timmar med bara två enkla amningspauser. Skönt! Så klarar jag mina första timmar ensam med henne när A åker till Ikea med nyblivna morbror för att köpa en byrå. Allt går bra.

Dag 3: Jag är spänd halva dagen för vi ska till rådgivningen klockan 15. De har inte tid med hembesök i semestertider så vi måste ta oss ut i stora stygga världen vilket betyder att jag sitter och planerar försvarsattacker mot fyllon, cyklistdårar, tafsande bacilltanter, mördarknarkare, spårvagnar, speedade fjortisar, spårvagnar, björnar, ja allt man kan träffa på där ute. För att inte tala om allt man själv kan klåpa med, till exempel släppa taget om vagnen i nedförsbacken utanför vår port. Huj. Men allt går så bra, rådgivningstanten är jättesnäll och flickan charmar henne totalt (och har dessutom vuxit nästan en centimeter, hjälp!!) och sedan klarar vi både H&M:s reashopping, en snabb pizzadejt, pekboksinköp och amningspaus på Stocka och en metroresa hem. Fast på vägen hem börjar hon skrika och jag får panik och A måste ännu till matbutiken vilket betyder att jag på grund av nerverna inte ens klarar mig ända in i huset utan måste ta fram bröstet i gungan på vår innergård i stället. Och då blir hon lugn igen och mitt blodtryck sjunker och allt är bara fantastiskt och underbart, riktigt på riktigt.

Dag 4: Vi har besök av några fina tjejer som alla förstår att uppskatta vårt underverk ("Ååååh" och "Får jag hålla henne nu?" :D ) och sen börjar vi skruva ihop Ikeabyrån vilket förstås tar fem timmar och leder till en hel del svärande men vår baby har blivit härdad i magen och sover sig igenom nästan vad som helst, verkar det som! Så hon vaknar först när byrån är färdig och mormor kommer på besök. Wow.

Dag 5: Vi tar en promenad i Berghäll och Hagnäs, kaffe i Björnparken, körsbärsinköp på torget, släpper en senapsstinkbomb i Fatty Sounds skivbutik och sen träffar jag några av mina bästa tjejer i en park och vi äter upp körsbären och jag ammar och byter blöja ibland och det är så skönt i gräset och allt går så bra! Och det är roligt att träffa brudarna och gör gott att lufta hjärnan lite.

Dag 6: Jag behöver en eller två amnings-bh:n och vi åker in till centrum en stund, går i butiker och köper sedan sallad och äter i Esplanadparken. Sen tar vi det lugnt hemma, ser på några Seinfeld och The Office-avsnitt (tv-serier på dvd eller hårdskiva är grymt bra, för tv-tablåer är rätt omöjliga att passa och filmer är lite för långa för att veta om man orkar och hinner med). Ja, och så tittar vi på vår tös förstås, som vanligt. Vare sig hon sover eller är vaken kan man glo på henne hur länge som helst, och så skrattar vi åt precis alla miner hon gör. Hon är så fin, så fin!

Dag 7: Vi har besök av kompisar som har en nästan 1,5-årig tjej, hjälp vad hon är stor och kan allt möjligt redan! Så gud vad det kommer att gå snabbt, det här året vi har framför oss. Tycker faktiskt vår älskling ändrat massor på bara en vecka, hon äter så duktigt och har liksom fått mera kött på benen och ögonen har ändrats mycket också, hon verkar redan ha lättare att fokusera blicken. Fast hon fokuserar den på helt konstiga saker, kan stirra på väggen hur länge som helst, eller på himlen utanför fönstret, riktig dagdrömmare.

Och i dag, ja, fortsätter vi. Har varit ut och gå igen, tog en kaffe vid Tölöviken. Nu sover hon fortfarande i vagnen men har börjat grymta lite som hon gör när hon börjar vakna – grymtar som en liten gris, och efter en stund börjar hon smacka högljutt och meddelar att hon är hungrig. Som mest har hon sovit 5,5 timmar (under natten) så vi är väldigt förvånade och faktiskt rätt så utvilade, under omständigheterna. Så jag mår bra själv också, mycket bättre än jag förväntade mig och orkar faktiskt mycket bättre än jag gjorde de sista veckorna under graviditeten.

Så... ja, världen är en helt ny plats och livet har en helt ny mening. Och vi har det bra.

Nu vaknade hon. Hon gnäller lite och pappa byter blöja och så lugnar hon sig. Hon är det härligaste som finns!

Se vad vi har!

Nu är hon 74 timmar gammal, vårt lilla underverk på 50 cm och 3 kg. Vi är ännu kvar på kvinnis familjeavdelning (som har världens bästa service!) men hon har börjat äta och sova så bra redan att känns riktigt tryggt att åka hem i morgon.

Väldigt overkligt känns det fortfarande, men samtidigt så totalt fantastiskt. Vill bara ligga och titta på henne och bryr mig inte om något annat!

Världen blev plötsligt en mycket annorlunda plats.

Är du nervös?

I morgon är det dags. Telefonen ringer och piper i ett med folk som önskar lycka till och undrar om vi är nervösa. Underligt nog är jag inte det. Tänk att den skräck jag hade för förlossningen för några månader sedan bara försvunnit, utan att jag själv gjort något åt saken?! Hormoner, hormoner...

Det är ju inte så att jag tror det ska gå hur lätt som helst och inte göra det minsta ont, tvärtom är jag inställd på en helvetisk smärta – men så är det ju inte förlossningen som är målet utan det den resulterar i, det vill säga själva barnet. Så mina tankar är redan inställda på nästa vecka och hur vi ska ha det här hemma, när vi är tre i stället för två. Går och längtar och pajar magen och är allmänt pirrig och glad alltså.

Fast visst har jag stunder av resfeber också, funderar hur vi ska klara det och om vi är förberedda. I går stressade jag över att vi inte har lyckats skaffa badkar, bröstpump eller blöjämbar ännu. A skrattade och sa att han tror nog inte bebin bryr sig, och att det kan han fixa sen, eller så ber vi någon annan göra det. Och så är det ju.

Sinnesstämningen just nu är väl ungefär att jag inte har någon aning om vad vi ger oss in på, förutom att det kommer att vara den största förändringen jag någonsin varit med om. Och att jag aldrig sett fram emot något så mycket som det här, just nu: att få vårt barn i famnen någon gång under veckoslutet.

Rädd tänker jag inte vara. Det lönar sig inte. Man kunde ju fundera sig galen på vad som kan gå fel men det tänker jag till varje pris försöka undvika. Just nu litar jag på min kropp och på A och på barnmorskorna och den känslan ska jag försöka hålla fast vid också i morgon. Jag frågar ibland A hur det känns för honom och vem som stöder honom när han hela tiden stöder mig, och han säger bara att han nog klarar sig. Han är jättelugn (eller ger åtminstone sken av att vara det) och det hjälper ju mig massor. Sen frågade jag också vad han gör om jag sen bara kniper ihop och springer ut i bara sjuhussärken och skriker att jag ångrar allt och han bara skrattade och sa att det gör du nog inte. Så då gör jag väl inte det då, nix, njet. Just nu tror jag på allt han säger!

I natt ska jag försöka stänga av hjärnan och få sömn. För nog är det en vidunderligt stor tanke, att vi snart blir föräldrar. Bäst att inte fundera så mycket, för det går väl ändå inte att förstå?

Nesting, nesting

Tar det aldrig slut? Jag sitter på allvar och funderar på att städa våra köksskåp. STÄDA KÖKSSKÅP! Det har jag aldrig i mitt liv kommit på att göra förr.

Men den här nesting-manin tar väl slut efter förlossningen? Om inte annat så för att man inte har tid att städa? Jag är ser ni mycket orolig att förvandlas till desperat husfru.

Fast det lär ju nog inte hända. I dag sov jag till klockan ett. Vaknade tidigt på morgonen av hunger, åt flingor med banan, gick och lade mig igen och vaknade sex timmar senare. Oj.

Vaken

Jaha. Skulle visserligen ändå ha behövt stiga upp klockan sju för ska på CTG till Kvinnis nu på morgonen men att jag legat vaken i ett par timmar redan känns ju lite onödigt.

Att håhhå. Inte många dagar kvar men nog har de här sista dagarna, nej, veckorna, av graviditeten varit mycket tyngre än jag väntade mig. Eller inte vet jag vad jag väntade mig, kunde väl bara inte föreställa mig att jag skulle ha så här svårt att sova, eller svårt att vara helt enkelt. Är bara så allmänt anfådd, har så hett hela tiden, har täppt näsa och för lite plats för lungorna, har svullna fötter och fingrar som värker (och ansiktet är nog också svullet tror jag bestämt, när jag tittar på bilder av mig, suck) och är så TUNG, är så svårt att stiga upp från både säng och soffa att jag helst bara sitter stilla. Och vare sig jag sitter eller ligger har jag bara obekvämt ändå. Blä.

Det jag har varit mest överraskad av, både i början och i slutet av graviditeten, är hur förbannat trött man blir. Och det är ju inte precis så att man inte hört det förr, att gravida behöver extra vila och jaadajaada. Men jag har nog inte fattat det förrän nu när jag upplevt det.

Och jo, känns lite poänglöst att klaga så här på slutrakan. Men jag kan bara inte förstå varför man inte ska få sova?! Läste nånstans att det är kroppens sätt att vänja en vid sömnlösa nätter. Höh. Tycker ju man skulle behöva samla krafter nu medan det ännu skulle gå.

Nå, snart är det ju över, det här flåsiga elefanttillståndet. Och belöning väntar.

Snart

Försöker förbereda oss här, både mentalt och rent praktiskt. Har städat och tvättat och funderat på vad en ny liten människa behöver. Och kommit fram till att vi nog inte egentligen har någon aning? Folk säger ju att det är en så stor förändring att man bara inte kan förbereda sig. Och så är det säkert.

Har firat sista barnfria veckoslutet med att träffa vänner, sitta på terrass, gå på krog en stund, äta gott, hyra film, ja, en hel del som vi väl inte kommer att ha tid med på en stund när vi ligger hemma totalutmattade och snusar på vårt kärleksknyte.

Är ganska lugn just nu. Men längtar, längtar, längtar!

Prostaglandin

Vi har troligen vårt sista barnfria veckoslut framför oss. I går på Kvinnis meddelade läkaren nämligen att graviditeter med hepatos inte tillåts gå över tiden så om inget händer av sig själv nu inom en vecka blir jag igångsatt sen! Hjälp!

Nu har jag drabbats av plötslig rampfeber. Blev glad att höra att vi inte behöver vänta på bebin länge till, att vi kan strunta i farhågorna om att gå två veckor över tiden. Men samtidigt blev det så definitivt, nu har vi ett datum och jag stirrar mig blind på det trots att jag ju vet att det mycket väl kan hända före det också. Och dessutom kan igångsättningen ta allt från några timmar till ett par dygn så något födelsedatum har vi inte egentligen.

Funderar varför jag är så irriterad, eller till och med nervös, och inte bara lycklig över att det närmar sig. I går kunde jag inte riktigt sätta fingret på vad det var som störde mig men jag tror det är för att det inte blir som jag tänkt mig, dvs att förlossningen (troligen) inte sätter igång av sig själv. Och ja, jag vet att väldigt få förlossningar blir som man tänkt sig men i min bild av händelseförloppet skulle det hela börja hemma så vi kunde ta det lugnt och sköta de första timmarna här tillsammans och sen åka in till BB när värkarna blev regelbundna och det började närma sig. Så där som det står i broschyrerna att "man ska göra", typ.

Nu kommer jag i stället att tas in på avdelning 42 på morgonen, få en prostaglandintablett (som vagitorium) och sedan ligga i ett rum med 4-5 andra kvinnor och vänta på att värkarna sätter igång. Hurra vad roligt.

Dessutom sa läkaren att hon inte kan lova att det går på första tabletten utan att en del behöver tio stycken. Och de ges med fyra timmars mellanrum. Så en del stackare får alltså ligga där i 40 timmar och vänta. Najs.

Tabletten är alltså en hormonbehandling som dels ska få livmoderhalsen att mjukas upp och dels få värkarna att sätta igång. (Vill ni läsa detaljer finns infon jag fick från sjukhuset som pdf-dokument här.) Nå, jag tror ju inte det tar riktigt 40 timmar för mig för läkaren sa att min livmodertapp är mjuk och mogen och de till och med skulle komma åt att spräcka fosterhinnorna utan prostaglandin, men att de hellre gör så här eftersom den fortfarande är 1,5 cm lång (och ursäkta detaljerna men AJ vad det gjorde ont när hon konstaterade det, jag undrar om inte det borde finnas någon regel som säger att folk som vill bli barnmorskor och gynekologer måste ha extra långa fingrar?!). Dessutom sa hon, precis som den andra läkaren förra veckan, att hepatosgraviditeter ofta slutar med förlossningar som kommer bra igång och går rätt fort. Så jag hoppas ju förlossningen kan börja samma dag jag tas in.

Sen när värkarna sätter igång ska det gå till precis som "vanligt" dvs man byter till förlossningsavdelningen, tar in i en förlossningssal och kan fortsätta där som man annars hade planerat. Så för det är jag inte särskilt stressad, den biten verkar bli som det jag förberett mig på: det gör ont som i helvetet men jag ska önska ett varmt bad och epidural och A ska vara där och sköta om mig och vi ska klara det, tillsammans.

MEN: han får tydligen inte vara med förrän i förlossningssalen, eftersom jag före det ligger i ett rum med andra kvinnor och väntar på värkar. Där får han bara hälsa på. Det suger, helt sjukt mycket, speciellt när jag inte vet hur länge jag behöver vara där. Tänk om det blir en natt eller två?

A var bara på gott humör i går efter beskedet, han har varit stressad att jag inte ska veta när det är dags och nervös att vi skulle komma in till BB alldeles för sent, så han tycker det är skönt med ett datum så de har koll på oss. Men själv kunde jag åtminstone inte i går vara bara glad och lugn för huvudet snurrade när det plötsligt blivit så konkret: jag bara tänkte på allt som kan gå fel under en förlossning och allt som kan vara fel med barnet och allt som bara kan göra vårt liv ett helvete. Vilket ju är lite absurt för det låter ju som om jag inte tidigare kunnat vänta mig att förlossningen kommer i slutet av de här 40 veckorna utan bara levat i blankt förnekande och det har jag ju inte, tvärtom har jag känt mig ganska förberedd och lugn de senaste veckorna. Men det känns som när man länge planerat något och sedan fattar ett beslut man inte längre kan backa – typ som när man precis köpt flygbiljetter för en lång resa, eller som när bungee jump-killen öppnade porten på lyftkransburen åt mig och räknade 3-2-1-HOPPA: nu kan man inte ångra sig längre, finns ingen återvändo, det är bara att tuta och köra.

Och egentligen är det bara härligt och underbart och det kittlar i magen av längtan, men samtidigt är det så spännande att man mår lite illa och knappt kan andas.

Andas, andas, andas. Det ska jag koncentrera mig på i dag.

Dagens skratt

Träffade en kompis jag inte sett på länge och det första han sa var: "Belgien ringde, de vill ha sin choklad tillbaka."

Det tyckte jag (på riktigt) var roligt. Eller så var jag bara på gott humör. Men är väl nog med gravidskämt som med alla andra vitsar, de är bättre när de är nya. För det så kallade skämtet "Du väntar säkert trillingar" måste väl ha funnits sedan stenåldern?