Sex månader

Så har det gått sex månader och vårt lilla skrutt är en skrattande, tjutande guldklimp som växer så det knakar både i klädernas sömmar och i mitt bultande hjärta. Kläder får man köpa nya konstant och hjärtan är som tur av den sorten att de kan fyllas med hur mycket kärlek och glädje som helst och bara vara redo för mera.

Dottern har passerat många milstolpar på ett halvt år. Hon sitter fint i sin matstol och snart även själv på golvet, gillar att plaska i badkaret, äter morotsmos och plommonsås med god aptit och mycket annat också, bankar leksaker i bordet, bläddrar i sina böcker (och smakar på dem, förstås), tar av sig sina strumpor själv, rullar galant från rygg till mage (men meddelar sedan högljutt att man ska rulla henne tillbaka!), skrattar högt åt både mamma och pappa (och när hon själv får hicka), är kittlig under fötterna och om de tjocka härliga låren, sover ibland 12-timmars nätter och ibland verkligen inte, jollrar så det låter som om hon sjunger för sig själv när hon vaknar på morgonen, dricker ur pipmugg om hon så behagar (men helst inte), spänner sig och viftar med både armar och ben om hon ser en katt eller hund eller mjukisapan Alfred, tycker om Imse vimse spindel och andra låtar med rörelser, river mig i pannluggen, tuggar på mina fingrar, kramar mig om halsen och ger mig världens härligaste blötaste pussar.

Och jag då? Ett halvt år som mor och jag minns knappt vad jag levde för tidigare. Jag har vant mig och det känns enormt men samtidigt så självklart. Och jag har lärt mig massor jag med. Blivit bättre på att hålla tider, på att organisera mig, på att inte stressa för småsaker eller gråta för spilld mjölk, på att glädjas åt det lilla för att små saker ibland är så stora.

Klart jag är gråtfärdigt stressad och riktigt muskelvärkande trött med jämna mellanrum. Klart jag ibland saknar att kunna gå ut och ta några kalla öl, så där bara. Klart att jag skulle vilja ha tillbaka sovmorgonen om söndagen. Men vet ni vad? Aldrig, aldrig, aldrig skulle jag byta mitt liv mot någon annans just nu, inte mot de största av rikedomar eller vildaste av drömmar.

Leve kärleken.