Bloggflytt

En liten varning bara, den här bloggen ska byta namn snart. Inte egentligen för någon annan orsak än att jag tycker det är tokigt att namnet är så gravidbundet.

Hade egentligen inte tänkt blogga efter förlossningen. Men nu känner jag att jag vill fortsätta skriva ännu ett tag. Ingen aning om hur länge faktiskt, men det är fortfarande skönt att skriva av sig.

Läste en artikel i dagens Papper om bloggande mammor och debatten om att lämna ut sina barn på nätet, främst på bild men också i text. (Artikeln finns också på peppar.fi, klick.) Har redan länge funderat på det här och på varför jag egentligen skriver. Handlar ju faktist inte bara om att lämna ut barnet utan också min man samt andra familjemedlemmar och vänner.

Jag har ju valt att inte publicera ansiktsbilder eller lägga ut namn, men det betyder ändå inte att vi är helt anonyma här – jag har gett adressen åt en del vänner och familj, och även sådana som inte fått adressen från mig listar säkert ut vem jag är om de känner mig ens lite. Tror jag. Samtidigt funderar jag, med alla mängder och åter mängder mammabloggar och andra bloggar och Facebookprofiler och fotosidor och miljonertriljoner nätsidor det finns där ute: vem bryr sig i slutändan? Vem tänker hitta just hit och missbruka just den här informationen och varför?

Valet att inte lägga ut namn och bilder har för mig en annan funktion: utan namn och bilder blir bloggen inte offentlig på samma sätt och det betyder att jag kan skriva ärligare texter än vad jag tror jag skulle göra om vem som helst kunde hitta hit eller känna igen oss.

Så, så här är det: jag fortsätter skriva. Främst för att reda ut mina tankar, för att ventilera. För att sätta ord på mina känslor så att jag har bättre koll på läget helt enkelt. Ett plus är ju sedan att jag dokumenterar min första tid som mamma så att jag alltid kan minnas den, på ett annat sätt än jag skulle via bilder och rosenskimrande minnesbilder. Ett annat plus är att jag ibland får kommentarer som både peppar och tipsar och hjälper mig som mamma. Ett tredje plus är att jag alltid njutit av att skriva och gillar att skriva här också, och ett fjärde att besökarstatistiken underligt nog visar att det finns folk som tycker det här är så läsvärt att de kommer tillbaka. Man kan ju fråga sig varför? Varför läser folk mammabloggar, egentligen?

Hur länge bloggen kommer att finnas vet jag inte, men om några månader står vi inför den förändringen att det är min man som blir hemma och jag som går på jobb och då tror jag jag kommer att ha nya sorters mammatankar jag vill skriva om än hemmamammans. Hur länge som helst kommer den här bloggen ändå knappast att finnas: jag har valt att bara skriva om föräldraskapet här och lämna resten av mitt liv utanför, och på grund av det tycker man ju textuppslagen i något skede skulle sina? Eller? Vi får se.

Nå, ursäkta ett långt och rätt yrt inlägg och håll utkik för adressbytet, ni kommer nog inte att missa den, jag lägger ut tydliga länkar sen så ni hittar!

Tänk, i morgon är det morsdag. Min första. Spännande, underligt, fint!