Nesting, nesting

Tar det aldrig slut? Jag sitter på allvar och funderar på att städa våra köksskåp. STÄDA KÖKSSKÅP! Det har jag aldrig i mitt liv kommit på att göra förr.

Men den här nesting-manin tar väl slut efter förlossningen? Om inte annat så för att man inte har tid att städa? Jag är ser ni mycket orolig att förvandlas till desperat husfru.

Fast det lär ju nog inte hända. I dag sov jag till klockan ett. Vaknade tidigt på morgonen av hunger, åt flingor med banan, gick och lade mig igen och vaknade sex timmar senare. Oj.

Vaken

Jaha. Skulle visserligen ändå ha behövt stiga upp klockan sju för ska på CTG till Kvinnis nu på morgonen men att jag legat vaken i ett par timmar redan känns ju lite onödigt.

Att håhhå. Inte många dagar kvar men nog har de här sista dagarna, nej, veckorna, av graviditeten varit mycket tyngre än jag väntade mig. Eller inte vet jag vad jag väntade mig, kunde väl bara inte föreställa mig att jag skulle ha så här svårt att sova, eller svårt att vara helt enkelt. Är bara så allmänt anfådd, har så hett hela tiden, har täppt näsa och för lite plats för lungorna, har svullna fötter och fingrar som värker (och ansiktet är nog också svullet tror jag bestämt, när jag tittar på bilder av mig, suck) och är så TUNG, är så svårt att stiga upp från både säng och soffa att jag helst bara sitter stilla. Och vare sig jag sitter eller ligger har jag bara obekvämt ändå. Blä.

Det jag har varit mest överraskad av, både i början och i slutet av graviditeten, är hur förbannat trött man blir. Och det är ju inte precis så att man inte hört det förr, att gravida behöver extra vila och jaadajaada. Men jag har nog inte fattat det förrän nu när jag upplevt det.

Och jo, känns lite poänglöst att klaga så här på slutrakan. Men jag kan bara inte förstå varför man inte ska få sova?! Läste nånstans att det är kroppens sätt att vänja en vid sömnlösa nätter. Höh. Tycker ju man skulle behöva samla krafter nu medan det ännu skulle gå.

Nå, snart är det ju över, det här flåsiga elefanttillståndet. Och belöning väntar.

Snart

Försöker förbereda oss här, både mentalt och rent praktiskt. Har städat och tvättat och funderat på vad en ny liten människa behöver. Och kommit fram till att vi nog inte egentligen har någon aning? Folk säger ju att det är en så stor förändring att man bara inte kan förbereda sig. Och så är det säkert.

Har firat sista barnfria veckoslutet med att träffa vänner, sitta på terrass, gå på krog en stund, äta gott, hyra film, ja, en hel del som vi väl inte kommer att ha tid med på en stund när vi ligger hemma totalutmattade och snusar på vårt kärleksknyte.

Är ganska lugn just nu. Men längtar, längtar, längtar!

Prostaglandin

Vi har troligen vårt sista barnfria veckoslut framför oss. I går på Kvinnis meddelade läkaren nämligen att graviditeter med hepatos inte tillåts gå över tiden så om inget händer av sig själv nu inom en vecka blir jag igångsatt sen! Hjälp!

Nu har jag drabbats av plötslig rampfeber. Blev glad att höra att vi inte behöver vänta på bebin länge till, att vi kan strunta i farhågorna om att gå två veckor över tiden. Men samtidigt blev det så definitivt, nu har vi ett datum och jag stirrar mig blind på det trots att jag ju vet att det mycket väl kan hända före det också. Och dessutom kan igångsättningen ta allt från några timmar till ett par dygn så något födelsedatum har vi inte egentligen.

Funderar varför jag är så irriterad, eller till och med nervös, och inte bara lycklig över att det närmar sig. I går kunde jag inte riktigt sätta fingret på vad det var som störde mig men jag tror det är för att det inte blir som jag tänkt mig, dvs att förlossningen (troligen) inte sätter igång av sig själv. Och ja, jag vet att väldigt få förlossningar blir som man tänkt sig men i min bild av händelseförloppet skulle det hela börja hemma så vi kunde ta det lugnt och sköta de första timmarna här tillsammans och sen åka in till BB när värkarna blev regelbundna och det började närma sig. Så där som det står i broschyrerna att "man ska göra", typ.

Nu kommer jag i stället att tas in på avdelning 42 på morgonen, få en prostaglandintablett (som vagitorium) och sedan ligga i ett rum med 4-5 andra kvinnor och vänta på att värkarna sätter igång. Hurra vad roligt.

Dessutom sa läkaren att hon inte kan lova att det går på första tabletten utan att en del behöver tio stycken. Och de ges med fyra timmars mellanrum. Så en del stackare får alltså ligga där i 40 timmar och vänta. Najs.

Tabletten är alltså en hormonbehandling som dels ska få livmoderhalsen att mjukas upp och dels få värkarna att sätta igång. (Vill ni läsa detaljer finns infon jag fick från sjukhuset som pdf-dokument här.) Nå, jag tror ju inte det tar riktigt 40 timmar för mig för läkaren sa att min livmodertapp är mjuk och mogen och de till och med skulle komma åt att spräcka fosterhinnorna utan prostaglandin, men att de hellre gör så här eftersom den fortfarande är 1,5 cm lång (och ursäkta detaljerna men AJ vad det gjorde ont när hon konstaterade det, jag undrar om inte det borde finnas någon regel som säger att folk som vill bli barnmorskor och gynekologer måste ha extra långa fingrar?!). Dessutom sa hon, precis som den andra läkaren förra veckan, att hepatosgraviditeter ofta slutar med förlossningar som kommer bra igång och går rätt fort. Så jag hoppas ju förlossningen kan börja samma dag jag tas in.

Sen när värkarna sätter igång ska det gå till precis som "vanligt" dvs man byter till förlossningsavdelningen, tar in i en förlossningssal och kan fortsätta där som man annars hade planerat. Så för det är jag inte särskilt stressad, den biten verkar bli som det jag förberett mig på: det gör ont som i helvetet men jag ska önska ett varmt bad och epidural och A ska vara där och sköta om mig och vi ska klara det, tillsammans.

MEN: han får tydligen inte vara med förrän i förlossningssalen, eftersom jag före det ligger i ett rum med andra kvinnor och väntar på värkar. Där får han bara hälsa på. Det suger, helt sjukt mycket, speciellt när jag inte vet hur länge jag behöver vara där. Tänk om det blir en natt eller två?

A var bara på gott humör i går efter beskedet, han har varit stressad att jag inte ska veta när det är dags och nervös att vi skulle komma in till BB alldeles för sent, så han tycker det är skönt med ett datum så de har koll på oss. Men själv kunde jag åtminstone inte i går vara bara glad och lugn för huvudet snurrade när det plötsligt blivit så konkret: jag bara tänkte på allt som kan gå fel under en förlossning och allt som kan vara fel med barnet och allt som bara kan göra vårt liv ett helvete. Vilket ju är lite absurt för det låter ju som om jag inte tidigare kunnat vänta mig att förlossningen kommer i slutet av de här 40 veckorna utan bara levat i blankt förnekande och det har jag ju inte, tvärtom har jag känt mig ganska förberedd och lugn de senaste veckorna. Men det känns som när man länge planerat något och sedan fattar ett beslut man inte längre kan backa – typ som när man precis köpt flygbiljetter för en lång resa, eller som när bungee jump-killen öppnade porten på lyftkransburen åt mig och räknade 3-2-1-HOPPA: nu kan man inte ångra sig längre, finns ingen återvändo, det är bara att tuta och köra.

Och egentligen är det bara härligt och underbart och det kittlar i magen av längtan, men samtidigt är det så spännande att man mår lite illa och knappt kan andas.

Andas, andas, andas. Det ska jag koncentrera mig på i dag.

Dagens skratt

Träffade en kompis jag inte sett på länge och det första han sa var: "Belgien ringde, de vill ha sin choklad tillbaka."

Det tyckte jag (på riktigt) var roligt. Eller så var jag bara på gott humör. Men är väl nog med gravidskämt som med alla andra vitsar, de är bättre när de är nya. För det så kallade skämtet "Du väntar säkert trillingar" måste väl ha funnits sedan stenåldern?

Ajjoo, lägesuppdatering

Var ju till Kvinnis i går och både blodprovet och hjärtkurvan var bara bra, så. Lägger upp en bild på magen i vecka 38 + 4, den har alltså sjunkit eftersom huvudet fixerats så ser inte lika stor ut som för ett par veckor sedan tycker jag!

För övrigt har jag ont i ryggen i dag precis som jag hade förra veckan när jag sedan fick sammandragningar på natten, så... hmm hmm. Har googlat förlossningssymtom som en tok, nog är det ju alltså underligt att födseln är ett så stort mysterium än i dag! Det att jag varken har livmodertapp eller slempropp kvar (jepp, det sista av den kom under veckoslutet, nu vet ni det! ;D ) betyder alltså i princip ingenting, det kan ändå handla om allt från dagar till veckor. Men önsketänkandet här är nog helt klart att det skulle hända I DAG och inte nästa vecka... eller veckan efter det, eller veckan efter det.

Nå, nu ska jag sticka ut och träffa vänner och inte bara stirra på förlossningsstatistik och dataskärmen. Efter klockan två borde det ju, kanske, vara lite svalare än klockan tolv? Eller är det som värst nu? Pust, flås, stånk och alla andra gubbljud.

Faderskapsförpackning

I går fick blivande far sin pappalåda, han blev riktigt glad! :)

Den innehöll:
– öronproppar åt far och hörselskydd åt baby så de kan gå på konsert
– bodyn Min pappa är starkare än din pappa (tack Hups!)
– senaste Ipanapa cd:n, låten Pölkkypää ei käytä kypärää har spelats flitigt på Radio Helsinki så jag tänkte att vi kanske står ut med den barnskivan?
– boken Vauva, omistajan opas (engelsk version på Google books här) med info om allt från blöjbyte, matning och bad till babyutrustning och -tillbehör och information om sjukdomar, utveckling och allt möjligt annat.
– nappflaska och haklapp från HIFK:s fanbutik, stackars barn får inte välja hockeyfärg själv haha

Och så lade jag med en flaska single malt whisky också, ifall A vill ordna varpajaiset. En del är ju hårt emot traditionen men det beror ju lite på hur det ordnas: har hört horrorstoryn om farsor som ordnar supfest medan mamma o baby ännu är på BB och hemmet är en enda röra när de kommer hem, det är så sjukt att jag bara kan skratta åt det (läs mer tex här). Men om man ser det som en kväll där faderskapet firas (varför skulle man inte få fira, det är ju en enorm grej!) och tar för givet att pappa fixar, kockar och städar själv (hallåå, året är 2009) är det ju en annan sak. Det är väl bara roligt om nyblivna pappor vill bjuda sina vänner på en skål och visa att de är stolta över att ha blivit far? Kanske det gör gott åt vännerna också, haha. Sen behöver det ju inte ske medan vi ännu är på BB för där hoppas vi ju få familjerum så A kan vara med hela tiden. Men sen efter ett par veckor när man orkar bättre kanske jag och bebin kan vara hos mormor eller någon kompis en kväll så det får ske lite male bonding hemma hos oss... och sen när jag slutar amma tänker jag fira med ammajaiset, så det så!