Sockerfylla

När man ätit många godsaker (tårta, kaka, kex, choklad, maräng, fruktsallad – och så sköljde jag ner allt med saft för så gör man på kalas) blir det vild fest i magen. Det är inte bara mamma som har sockerfylla, utan även Bebis är hög och härjar som bara den. Hmm. Skickligt av mig.

Eller så är det bara det att jag ätit så mycket att byxorna spänner och då känns rörelserna bättre.

Hur som helst, note to self: det räcker nog med två bitar kaka, egentligen (och nej, ni behöver inte veta hur många det blev).

Nyförälskad hela tiden

Har precis läst Papper som kom med Dagstidningen i dag. Där finns ett uppslag om föräldraskap med kommentarer och betraktelser från tre unga mammor och jag måste dela med mig ett urklipp. Klicka på bilden så ser ni att läsa!

Det måste ju vara denna ovillkorliga kärlek som är orsaken till att folk överhuvudtaget vill ha barn, va?

Sen berättar de också om hur de tampas med inte bara dålig ekonomi utan också med fördomar från äldre mammor (fy på er, äldre mammor!) och duktighetskomplex. Denna världsbästa mamman-tävlingen har jag läst om i flera andra tidningar också och oj oj oj... hoppas verkligen jag slipper det. För det sista man behöver som slutkörd småbarnsförälder är väl att behöva jämföra sig med någon wonderwoman/superman som Klarar Allt Bättre?


Också Pappers februarinummer hade förresten kommentarer om föräldraskap, i samband med artikeln om jämställdhet. Jag fick igen skratta (förskräckt!) åt hur folk fortfarande verkar ha åsikter från stenåldern då det gäller mamma- och papparoller: pappor kan till exempel bli kallade "barnvakt" när de är hemma med sitt barn och mamman är ute någonstans. Sjukt! Delar alltså med mig ett urklipp till för det hade jag tänkt göra redan tidigare men har glömt, glömt, glömt. Precis som jag glömt både nycklar och plånbok hemma redan två gånger den här veckan.



(Orsaken till att det blir så här klumpiga klipp är att artiklarna i fråga inte finns som webbversion utan bara i pdf-tidningarna, ni kan ladda ner hela tidningar här om ni vill läsa mer.)

Är jag en dålig mor då?

Det börjar bli vår. Snart är det mars. Och under våren när jag går omkring och är lycklig över varje solstråle brukar mitt planeringsmaskineri för sommaren också sätta igång på allvar. Jag gör listor (ja, listfreak, medger!) på saker jag ska se till att göra och ser fram emot – allt från att åka på picknick till Sveaborg till att resa ut i världen någonstans. Men sommaren som kommer lär ju se väldigt annorlunda ut. Missförstå nu inte, längtan efter att äntligen få vårt barn hem till oss är fortfarande störst. Men samtidigt är man ju lite ängslig och smådeppig: hur ska det gå, hur ska vi orka, är vårt tidigare liv över nu?

Jag blir ju avundsjuk när folk planerar att gå på paddlingskurs och köper biljetter till Morrissey- eller Madonnakonsert. Och när jag ser bandsläppen för Roskilde, Ruisrock och Pori Jazz (alla i juli). Kommer jag att orka och klara av att gå på Flowfestival i mitten av augusti? Eller är det på tok för tidigt? Och kommer någon och påstår att jag är en dålig mor eller en orealistisk flummare om jag planerar ha barnvakt någon kväll redan under den första månaden?

Faktum är ju att många sommaraktiviteter jag normalt sysslar med bara är out of the question, både i nionde månaden och första tiden efter att barnet fötts. Att ligga på bryggan är jag iofs väldigt bra på, så det är ju tur. För kan ju faktiskt hända att jag inte kan syssla med så mycket annat än det i juni (och ja, så var det den där lilla gradun som ska bli klar också).

Jag hoppas jag mår bra och kan vara igång ända till slutet, och inte är helt död ännu en lång tid efter förlossningen. Men man kan ju inte veta. Så är väl bäst att inte planera för mycket, så man inte blir besviken om man måste ställa in.

Och så är det ännu det där med vänner, och vilka som kommer att orka umgås med mig när jag får lägga av med allt roligt (ja ja, inte "allt", men ni förstår!). För jag vet redan nu att det är en del jag kommer att tappa kontakt med, åtminstone delvis, åtminstone för en tid. Suck. Men det är ett helt annat kapitel, och dessutom ett sådant vi lär få fundera på i många, många år. Så återkommer till det senare.

Till slut: kommentarer som typ "Det är så fantastiskt att ha barn att du sen inte kommer att vilja gå på festival alls utan bara vara hemma och gulla med ungen!!" behöver jag inte. För det är just det jag är rädd för! Att man tappar intresset för sådant man älskat tidigare, att man blir... ja, gammal och tråkig helt enkelt. Hemska tanke.

Tjockis

Jag vaknade i värsta klaustrofobiska skräcken. Drömde att jag gick ner under däck på en båt – en som var tillräckligt stor för att ha flera rum och många trånga gångar alltså. Och när jag skulle upp igen, bort från båten, så hade jag blivit så stor att jag inte rymdes ut. Jag fick krypa i gångarna för de var så små, och till slut fastnade jag i en dörröppning.

Vaddå tjockångest?

Halvvägs, ojdå

Så är vi då i vecka 20 plötsligt. Bara halva tiden kvar alltså! Känns ganska absurt. Visst, jag är mindre förskräckt än den där oktobermorgonen jag kissade på stickan och till min förvåning plussade (reaktion: hyperventliering, tårar och efter en stund ett mycket stort, fånigt leende), men samtidigt har jag nog inte ännu riktigt koll på vad vi egentligen gett oss in på. När jag ser barn på stan är jag oerhört fascinerad – "Aj det är så där de ser ut, och så där man gör", typ. Och i de flesta av mina drömmar är vi fortfarande barnlösa och inte gravida heller, så undermedvetandet verkar inte riktigt hänga med. Men det är väl därför det här ska ta 40 veckor, så man hinner vänja sig vid tanken.

Och tankarna snurrar, kan jag säga. Jag är helt chockad av hur mycket barnet redan tar upp av min tankeverksamhet! Jag hade ju tänkt att det inte skulle ta över mitt liv riktigt ännu, men jag kan verkligen inget åt det. När man har någon som lever och sparkar inuti en så blir det liksom svårt att koncentrera sig på annat. Jag kan sitta på en hur spännande föreläsning som helst och det kräver bara en liten, fjärilslätt knuff där inne så är mina tankar tillbaka på om jag klarar av att sy ett babytäcke eller inte. Ja, ni läste rätt. SY. Herregud.

Jag är såld, helt enkelt.

Lektyr

Funderar på att skaffa lite böcker om den här gravidjuttun. Typ What to expect when you're expecting, som de läser i alla amerikanska filmer. :D

Jag köpte Du ska bli pappa av Dick Sundevall åt A, den är rätt okej, ganska kaxig men lite rolig – läs korta utdrag på www.farsa.nu, till exempel om hur förlossningen är ett maratonlopp, höhö. (Boken är bättre än utdragen, faktiskt.)

Nå, egentligen känns det lite onödigt att köpa en massa böcker som jag är intresserad av bara under några månader av mitt liv (för även om det kan bli fler barn lär man ju inte vara lika tokig i detaljerna nästa gång?). Så jag kollade in bibliotekens utbud, och gissa var de har största utbudet svenskspråkiga graviditetshandböcker? I GRANKULLA, förstås. Där har de till exempel "På smällen! från A till bebis", av Hannah Rosander och Ann Söderlund som jag tycker är en rolig tjej, "Gravid! 9 månader av väntan" av Katerina Janouch som brukar vara intressant att läsa, samt "Bebisbekännelser: guide för nybörjarföräldrar av Lotta Sjöberg som jag fastnade för bara för att rubriken låter som just vad jag behöver. En nybörjarguide, tack. Så ska väl kolla in dem åtminstone, är ju gratis faktiskt.

Men, nån som har tips på bra, vettiga och framför allt ärliga böcker som inte bara handlar om hur FANTASTISKT det hela är?

I guiden vi fick från rådgivningen står det för övrigt för vecka 19 att "Bara du själv kan veta vad du behöver för att vara lycklig och må bra." Sånt tjafs, jag vet ju för fan inte ens vad jag vill äta till middag, jag behöver all hjälp i världen!

Mera om könet

Jag är absolut ingen abortmotståndare. Varje kvinna ska ha rätt till sin egen kropp.

Men det här gör mig ändå fundersam. Nog är det väl något fel på vårt samhälle om en son är så viktig att en kvinna är villig att genomgå två aborter för att få en...? I Sverige alltså, jämställdhetens rike nummer ett.