Note to self: kolla termometern före promenaden. Solsken och torr mark kan tydligen betyda allt från fem grader till närmare tjugo och då är barnets ylletröja antingen livsviktig eller totalt överflödig.
Fast det är ju ett i-landsproblem i allra högsta grad, det där vad-ska-vi-ha-på-oss-idag-funderandet. Fantastiskt med värmebölja!
Här har vi varit vakna sedan fem. För varför skulle man vilja somna om när man kan stiga upp och njuta av en ny dag? Gäsp.
Misstänker att detta är mitt straff för att vi inte följde Rutinen i går. I dag ska vi inte göra något annat än följa Rutinen. Hur vi nu ska orka med det. Gäsp som sagt.
En liten varning bara, den här bloggen ska byta namn snart. Inte egentligen för någon annan orsak än att jag tycker det är tokigt att namnet är så gravidbundet.
Hade egentligen inte tänkt blogga efter förlossningen. Men nu känner jag att jag vill fortsätta skriva ännu ett tag. Ingen aning om hur länge faktiskt, men det är fortfarande skönt att skriva av sig.
Läste en artikel i dagens Papper om bloggande mammor och debatten om att lämna ut sina barn på nätet, främst på bild men också i text. (Artikeln finns också på peppar.fi, klick.) Har redan länge funderat på det här och på varför jag egentligen skriver. Handlar ju faktist inte bara om att lämna ut barnet utan också min man samt andra familjemedlemmar och vänner.
Jag har ju valt att inte publicera ansiktsbilder eller lägga ut namn, men det betyder ändå inte att vi är helt anonyma här – jag har gett adressen åt en del vänner och familj, och även sådana som inte fått adressen från mig listar säkert ut vem jag är om de känner mig ens lite. Tror jag. Samtidigt funderar jag, med alla mängder och åter mängder mammabloggar och andra bloggar och Facebookprofiler och fotosidor och miljonertriljoner nätsidor det finns där ute: vem bryr sig i slutändan? Vem tänker hitta just hit och missbruka just den här informationen och varför?
Valet att inte lägga ut namn och bilder har för mig en annan funktion: utan namn och bilder blir bloggen inte offentlig på samma sätt och det betyder att jag kan skriva ärligare texter än vad jag tror jag skulle göra om vem som helst kunde hitta hit eller känna igen oss.
Så, så här är det: jag fortsätter skriva. Främst för att reda ut mina tankar, för att ventilera. För att sätta ord på mina känslor så att jag har bättre koll på läget helt enkelt. Ett plus är ju sedan att jag dokumenterar min första tid som mamma så att jag alltid kan minnas den, på ett annat sätt än jag skulle via bilder och rosenskimrande minnesbilder. Ett annat plus är att jag ibland får kommentarer som både peppar och tipsar och hjälper mig som mamma. Ett tredje plus är att jag alltid njutit av att skriva och gillar att skriva här också, och ett fjärde att besökarstatistiken underligt nog visar att det finns folk som tycker det här är så läsvärt att de kommer tillbaka. Man kan ju fråga sig varför? Varför läser folk mammabloggar, egentligen?
Hur länge bloggen kommer att finnas vet jag inte, men om några månader står vi inför den förändringen att det är min man som blir hemma och jag som går på jobb och då tror jag jag kommer att ha nya sorters mammatankar jag vill skriva om än hemmamammans. Hur länge som helst kommer den här bloggen ändå knappast att finnas: jag har valt att bara skriva om föräldraskapet här och lämna resten av mitt liv utanför, och på grund av det tycker man ju textuppslagen i något skede skulle sina? Eller? Vi får se.
Nå, ursäkta ett långt och rätt yrt inlägg och håll utkik för adressbytet, ni kommer nog inte att missa den, jag lägger ut tydliga länkar sen så ni hittar!
Tänk, i morgon är det morsdag. Min första. Spännande, underligt, fint!
Var på babykafé i går och det var en bibliotekarie på besök och berättade om barnböcker och barnets språkutveckling. Visste ni att redan en tvååring kan 200-500 ord och att utvecklingen efter det går ännu fortare, så att en treåring kan 1000 ord, ett förskolebarn lär sig 50 ord per månad och ungdomar som går ut grundskolan ska ha ett ordförråd på 50 000! Det betyder att de i medeltal lärt sig tolv ord per dag. Wow.
Första orden ska komma omkring ettårsdagen. ("En förutsättning för att detta skall ske är att barnen har utvecklat objektpermanens, vilket innebär att de kan skapa minnesrepresentationer av olika saker i omgivningen" läste jag på Folkhälsans webbplats.) Men språkutvecklingen börjar redan före barnet kan säga ett enda pip – ni vet hur små nyfödda formar munnen till ett sött litet o, eller gapar och gör andra grimaser? De härmar pratet fast de inte ännu kan använda rösten.
Så läsa högt ska man från början, och sjunga och leka och allt annat som innebär ord, ord och mera ord. Jag blev riktigt inspirerad, väntar på att dottern ska ha lite mer tålamod för att sitta stilla och lyssna på sagor bara – och inte ha samma behov av att riva sönder papper och äta det. ;D Ja och så ska man faktiskt läsa själv också, och visa att man njuter av det, eftersom alla undersökningar visar att barn som läser mycket oftast haft föräldrar som läst mycket de också. (OBS: Jag vill inte stressa upp någon med det här. Jag har orkat börja läsa först nu, under amningen orkade jag bara bläddra i damtidningar. Känns det som om du har snömos mellan öronen och bara somnar när du läser så behöver du inte läsa just nu, då förmedlar ju din läsning inte heller någon njutning och det är lika bra att du sparar det tills du är piggare.)
Det bästa av allt är ju att det faktiskt är alldeles gratis att läsa. Jag var till biblioteket förra veckan för första gången på många år och lånade både noveller åt mig och pekböcker åt dottern och var helt fascinerad av denna fantastiska samling gratisböcker som det bara var att plocka åt sig! Bara man lämnar tillbaka dem förstås. Och så fanns det lekhörnor med mjukisdjur och små minisoffor med minidynor för minimänniskor, mysigt över förväntningarna faktiskt (detta i Berghälls nyrenoverade bibliotek, bilden är därifrån).
Och ja jag vet att detta inte är någon nyhet, att de här bokoaserna funnits där ute i hundratals år, men jag är inte den enda som glömt bort biblioteken för de kämpar hårt med sjunkande besökarsiffror. Så nu drar jag mitt strå till stacken här: besök ditt närmaste bibliotek redan i dag! I Helsingfors är det Richardsgatans som har flest svenskspråkiga böcker, klickklick.
Munken kan för övrigt säga "mämmämämmä" åt mig och "päppäpäppä" åt sin far samt "ksssch ksssch" åt mormors katter eller vad som helst som är lika spännande som katter. Finns lite att jobba på ännu alltså. ;)
"Hej du lyckliga mammalediga människa!" började ett sms jag fick häromdan. Hade jag fått det morgonen efter en skriknatt skulle jag ha svarat något mycket spydigt och ha haft svårt att inte slänga telefonen i väggen.
Men allt går i vågor. Den senaste tiden har varit mycket bra. Som just nu när jag sitter på Hagnäs torg och dricker kaffe i solen. Barnet sover skönt och jag kan faktiskt helt utan ironi säga att jag är just det: ledig och lycklig. Har lite av en insiktsstund här. Tänkte bara dela med mig.
Jag undrar om allt det där nattvakandet med bebisen är skapat för att man sedan någon dag ska uppskatta att få stiga upp "så sent som" klockan halv åtta? Jag är nämligen alldeles euforisk över denna oavbrutna natt med sovmorgon. Och nu har det redan härjats i de två timmar som krävs för att tösen ska vilja ta förmiddagslur = kaffe och tystnad för mig.
Här pustas det ut efter en mycket underhållande valborgshelg! Dotterns föräldrafria fest hos mormor i fredags hade gått mycket bra, "inget skrik alls" om man nu ska tro mormor – så nu ska vi nog våga oss på övernattningar lite oftare.
Så vill jag höja en skål för alla mina barnfria vänner för här kommer ett klart plus med att vara först med att få barn i kompisgänget: det finns hur många lediga (=barnfria) händer som helst som underhåller barnet när man träffas! Så första maj-picknicken gick mycket smidigt och både jag och barnets far fick äta och umgås och skratta utan att konstant ha valborgsmunken på armen. Även på festfortsättningen hemma hos oss gick det bra, dottern var på sitt bästa charmhumör och kröp omkring och klättrade på gästerna. Hon har helt enkelt blivit mindre mammig, och jag funderar om det också handlar om mig? Om att jag blivit bättre på att släppa taget, att låta henne utforska i fred utan att behöva hänga och klänga i min famn hela tiden?
Så tror jag ju hon trivs bättre med både mormor och vänner och alla andra barnvakter ju oftare hon får vara med andra än mig eller far, så det är väl bra att planera in fler barnvaktsstunder? En annan plan är att oftare bjuda hem folk till oss, för det gick bra även efter läggdags eftersom vi har rätt bra ljudisolering till sovrummet.
Veckoslutets slutsats är alltså denna: Fler fester åt småbarnsföräldrar!
Inlägg
Alla kommentarer
