Är du nervös?

I morgon är det dags. Telefonen ringer och piper i ett med folk som önskar lycka till och undrar om vi är nervösa. Underligt nog är jag inte det. Tänk att den skräck jag hade för förlossningen för några månader sedan bara försvunnit, utan att jag själv gjort något åt saken?! Hormoner, hormoner...

Det är ju inte så att jag tror det ska gå hur lätt som helst och inte göra det minsta ont, tvärtom är jag inställd på en helvetisk smärta – men så är det ju inte förlossningen som är målet utan det den resulterar i, det vill säga själva barnet. Så mina tankar är redan inställda på nästa vecka och hur vi ska ha det här hemma, när vi är tre i stället för två. Går och längtar och pajar magen och är allmänt pirrig och glad alltså.

Fast visst har jag stunder av resfeber också, funderar hur vi ska klara det och om vi är förberedda. I går stressade jag över att vi inte har lyckats skaffa badkar, bröstpump eller blöjämbar ännu. A skrattade och sa att han tror nog inte bebin bryr sig, och att det kan han fixa sen, eller så ber vi någon annan göra det. Och så är det ju.

Sinnesstämningen just nu är väl ungefär att jag inte har någon aning om vad vi ger oss in på, förutom att det kommer att vara den största förändringen jag någonsin varit med om. Och att jag aldrig sett fram emot något så mycket som det här, just nu: att få vårt barn i famnen någon gång under veckoslutet.

Rädd tänker jag inte vara. Det lönar sig inte. Man kunde ju fundera sig galen på vad som kan gå fel men det tänker jag till varje pris försöka undvika. Just nu litar jag på min kropp och på A och på barnmorskorna och den känslan ska jag försöka hålla fast vid också i morgon. Jag frågar ibland A hur det känns för honom och vem som stöder honom när han hela tiden stöder mig, och han säger bara att han nog klarar sig. Han är jättelugn (eller ger åtminstone sken av att vara det) och det hjälper ju mig massor. Sen frågade jag också vad han gör om jag sen bara kniper ihop och springer ut i bara sjuhussärken och skriker att jag ångrar allt och han bara skrattade och sa att det gör du nog inte. Så då gör jag väl inte det då, nix, njet. Just nu tror jag på allt han säger!

I natt ska jag försöka stänga av hjärnan och få sömn. För nog är det en vidunderligt stor tanke, att vi snart blir föräldrar. Bäst att inte fundera så mycket, för det går väl ändå inte att förstå?