Se vad vi har!

Nu är hon 74 timmar gammal, vårt lilla underverk på 50 cm och 3 kg. Vi är ännu kvar på kvinnis familjeavdelning (som har världens bästa service!) men hon har börjat äta och sova så bra redan att känns riktigt tryggt att åka hem i morgon.

Väldigt overkligt känns det fortfarande, men samtidigt så totalt fantastiskt. Vill bara ligga och titta på henne och bryr mig inte om något annat!

Världen blev plötsligt en mycket annorlunda plats.

Är du nervös?

I morgon är det dags. Telefonen ringer och piper i ett med folk som önskar lycka till och undrar om vi är nervösa. Underligt nog är jag inte det. Tänk att den skräck jag hade för förlossningen för några månader sedan bara försvunnit, utan att jag själv gjort något åt saken?! Hormoner, hormoner...

Det är ju inte så att jag tror det ska gå hur lätt som helst och inte göra det minsta ont, tvärtom är jag inställd på en helvetisk smärta – men så är det ju inte förlossningen som är målet utan det den resulterar i, det vill säga själva barnet. Så mina tankar är redan inställda på nästa vecka och hur vi ska ha det här hemma, när vi är tre i stället för två. Går och längtar och pajar magen och är allmänt pirrig och glad alltså.

Fast visst har jag stunder av resfeber också, funderar hur vi ska klara det och om vi är förberedda. I går stressade jag över att vi inte har lyckats skaffa badkar, bröstpump eller blöjämbar ännu. A skrattade och sa att han tror nog inte bebin bryr sig, och att det kan han fixa sen, eller så ber vi någon annan göra det. Och så är det ju.

Sinnesstämningen just nu är väl ungefär att jag inte har någon aning om vad vi ger oss in på, förutom att det kommer att vara den största förändringen jag någonsin varit med om. Och att jag aldrig sett fram emot något så mycket som det här, just nu: att få vårt barn i famnen någon gång under veckoslutet.

Rädd tänker jag inte vara. Det lönar sig inte. Man kunde ju fundera sig galen på vad som kan gå fel men det tänker jag till varje pris försöka undvika. Just nu litar jag på min kropp och på A och på barnmorskorna och den känslan ska jag försöka hålla fast vid också i morgon. Jag frågar ibland A hur det känns för honom och vem som stöder honom när han hela tiden stöder mig, och han säger bara att han nog klarar sig. Han är jättelugn (eller ger åtminstone sken av att vara det) och det hjälper ju mig massor. Sen frågade jag också vad han gör om jag sen bara kniper ihop och springer ut i bara sjuhussärken och skriker att jag ångrar allt och han bara skrattade och sa att det gör du nog inte. Så då gör jag väl inte det då, nix, njet. Just nu tror jag på allt han säger!

I natt ska jag försöka stänga av hjärnan och få sömn. För nog är det en vidunderligt stor tanke, att vi snart blir föräldrar. Bäst att inte fundera så mycket, för det går väl ändå inte att förstå?

Nesting, nesting

Tar det aldrig slut? Jag sitter på allvar och funderar på att städa våra köksskåp. STÄDA KÖKSSKÅP! Det har jag aldrig i mitt liv kommit på att göra förr.

Men den här nesting-manin tar väl slut efter förlossningen? Om inte annat så för att man inte har tid att städa? Jag är ser ni mycket orolig att förvandlas till desperat husfru.

Fast det lär ju nog inte hända. I dag sov jag till klockan ett. Vaknade tidigt på morgonen av hunger, åt flingor med banan, gick och lade mig igen och vaknade sex timmar senare. Oj.

Vaken

Jaha. Skulle visserligen ändå ha behövt stiga upp klockan sju för ska på CTG till Kvinnis nu på morgonen men att jag legat vaken i ett par timmar redan känns ju lite onödigt.

Att håhhå. Inte många dagar kvar men nog har de här sista dagarna, nej, veckorna, av graviditeten varit mycket tyngre än jag väntade mig. Eller inte vet jag vad jag väntade mig, kunde väl bara inte föreställa mig att jag skulle ha så här svårt att sova, eller svårt att vara helt enkelt. Är bara så allmänt anfådd, har så hett hela tiden, har täppt näsa och för lite plats för lungorna, har svullna fötter och fingrar som värker (och ansiktet är nog också svullet tror jag bestämt, när jag tittar på bilder av mig, suck) och är så TUNG, är så svårt att stiga upp från både säng och soffa att jag helst bara sitter stilla. Och vare sig jag sitter eller ligger har jag bara obekvämt ändå. Blä.

Det jag har varit mest överraskad av, både i början och i slutet av graviditeten, är hur förbannat trött man blir. Och det är ju inte precis så att man inte hört det förr, att gravida behöver extra vila och jaadajaada. Men jag har nog inte fattat det förrän nu när jag upplevt det.

Och jo, känns lite poänglöst att klaga så här på slutrakan. Men jag kan bara inte förstå varför man inte ska få sova?! Läste nånstans att det är kroppens sätt att vänja en vid sömnlösa nätter. Höh. Tycker ju man skulle behöva samla krafter nu medan det ännu skulle gå.

Nå, snart är det ju över, det här flåsiga elefanttillståndet. Och belöning väntar.

Snart

Försöker förbereda oss här, både mentalt och rent praktiskt. Har städat och tvättat och funderat på vad en ny liten människa behöver. Och kommit fram till att vi nog inte egentligen har någon aning? Folk säger ju att det är en så stor förändring att man bara inte kan förbereda sig. Och så är det säkert.

Har firat sista barnfria veckoslutet med att träffa vänner, sitta på terrass, gå på krog en stund, äta gott, hyra film, ja, en hel del som vi väl inte kommer att ha tid med på en stund när vi ligger hemma totalutmattade och snusar på vårt kärleksknyte.

Är ganska lugn just nu. Men längtar, längtar, längtar!

Prostaglandin

Vi har troligen vårt sista barnfria veckoslut framför oss. I går på Kvinnis meddelade läkaren nämligen att graviditeter med hepatos inte tillåts gå över tiden så om inget händer av sig själv nu inom en vecka blir jag igångsatt sen! Hjälp!

Nu har jag drabbats av plötslig rampfeber. Blev glad att höra att vi inte behöver vänta på bebin länge till, att vi kan strunta i farhågorna om att gå två veckor över tiden. Men samtidigt blev det så definitivt, nu har vi ett datum och jag stirrar mig blind på det trots att jag ju vet att det mycket väl kan hända före det också. Och dessutom kan igångsättningen ta allt från några timmar till ett par dygn så något födelsedatum har vi inte egentligen.

Funderar varför jag är så irriterad, eller till och med nervös, och inte bara lycklig över att det närmar sig. I går kunde jag inte riktigt sätta fingret på vad det var som störde mig men jag tror det är för att det inte blir som jag tänkt mig, dvs att förlossningen (troligen) inte sätter igång av sig själv. Och ja, jag vet att väldigt få förlossningar blir som man tänkt sig men i min bild av händelseförloppet skulle det hela börja hemma så vi kunde ta det lugnt och sköta de första timmarna här tillsammans och sen åka in till BB när värkarna blev regelbundna och det började närma sig. Så där som det står i broschyrerna att "man ska göra", typ.

Nu kommer jag i stället att tas in på avdelning 42 på morgonen, få en prostaglandintablett (som vagitorium) och sedan ligga i ett rum med 4-5 andra kvinnor och vänta på att värkarna sätter igång. Hurra vad roligt.

Dessutom sa läkaren att hon inte kan lova att det går på första tabletten utan att en del behöver tio stycken. Och de ges med fyra timmars mellanrum. Så en del stackare får alltså ligga där i 40 timmar och vänta. Najs.

Tabletten är alltså en hormonbehandling som dels ska få livmoderhalsen att mjukas upp och dels få värkarna att sätta igång. (Vill ni läsa detaljer finns infon jag fick från sjukhuset som pdf-dokument här.) Nå, jag tror ju inte det tar riktigt 40 timmar för mig för läkaren sa att min livmodertapp är mjuk och mogen och de till och med skulle komma åt att spräcka fosterhinnorna utan prostaglandin, men att de hellre gör så här eftersom den fortfarande är 1,5 cm lång (och ursäkta detaljerna men AJ vad det gjorde ont när hon konstaterade det, jag undrar om inte det borde finnas någon regel som säger att folk som vill bli barnmorskor och gynekologer måste ha extra långa fingrar?!). Dessutom sa hon, precis som den andra läkaren förra veckan, att hepatosgraviditeter ofta slutar med förlossningar som kommer bra igång och går rätt fort. Så jag hoppas ju förlossningen kan börja samma dag jag tas in.

Sen när värkarna sätter igång ska det gå till precis som "vanligt" dvs man byter till förlossningsavdelningen, tar in i en förlossningssal och kan fortsätta där som man annars hade planerat. Så för det är jag inte särskilt stressad, den biten verkar bli som det jag förberett mig på: det gör ont som i helvetet men jag ska önska ett varmt bad och epidural och A ska vara där och sköta om mig och vi ska klara det, tillsammans.

MEN: han får tydligen inte vara med förrän i förlossningssalen, eftersom jag före det ligger i ett rum med andra kvinnor och väntar på värkar. Där får han bara hälsa på. Det suger, helt sjukt mycket, speciellt när jag inte vet hur länge jag behöver vara där. Tänk om det blir en natt eller två?

A var bara på gott humör i går efter beskedet, han har varit stressad att jag inte ska veta när det är dags och nervös att vi skulle komma in till BB alldeles för sent, så han tycker det är skönt med ett datum så de har koll på oss. Men själv kunde jag åtminstone inte i går vara bara glad och lugn för huvudet snurrade när det plötsligt blivit så konkret: jag bara tänkte på allt som kan gå fel under en förlossning och allt som kan vara fel med barnet och allt som bara kan göra vårt liv ett helvete. Vilket ju är lite absurt för det låter ju som om jag inte tidigare kunnat vänta mig att förlossningen kommer i slutet av de här 40 veckorna utan bara levat i blankt förnekande och det har jag ju inte, tvärtom har jag känt mig ganska förberedd och lugn de senaste veckorna. Men det känns som när man länge planerat något och sedan fattar ett beslut man inte längre kan backa – typ som när man precis köpt flygbiljetter för en lång resa, eller som när bungee jump-killen öppnade porten på lyftkransburen åt mig och räknade 3-2-1-HOPPA: nu kan man inte ångra sig längre, finns ingen återvändo, det är bara att tuta och köra.

Och egentligen är det bara härligt och underbart och det kittlar i magen av längtan, men samtidigt är det så spännande att man mår lite illa och knappt kan andas.

Andas, andas, andas. Det ska jag koncentrera mig på i dag.

Dagens skratt

Träffade en kompis jag inte sett på länge och det första han sa var: "Belgien ringde, de vill ha sin choklad tillbaka."

Det tyckte jag (på riktigt) var roligt. Eller så var jag bara på gott humör. Men är väl nog med gravidskämt som med alla andra vitsar, de är bättre när de är nya. För det så kallade skämtet "Du väntar säkert trillingar" måste väl ha funnits sedan stenåldern?