Ultraångest

Egentligen skulle jag i dag blogga om livet som vandrande livmoder och berätta vad en totalknasig vaktmästare sade åt mig i går, men det får vänta. För jag märkte just att det är onsdag!

Vilket betyder att det är fredag snart.

Om två dagar.

Och på fredag ska vi gå på andra ultraljudet!

Känner mig ännu mer kluven än senast. I vecka 12 hade jag sett fram emot ultrat i minst 7 veckor och det var jättespännande. Dels ville vi se vårt barn. Och dels var vi båda jätteoroliga och nervösa att allt inte skulle vara "som det ska". Sedan var det en sådan lättnad att kunna räkna till tio fingrar (och så otroligt stort att få se så mycket fast barnet var bara 38 millimeter långt!) och se hur det boxades och sparkade där inne!

Och nu... ja, är det lite samma sak faktiskt. Fast vi är betydligt lugnare, för när det redan gått så här långt är riskerna att något ska gå fel inte stora precis. Och vi vet åtminstone att barnet lever, för jag känner ju det inuti mig, då och då. Visst kan jag fortfarande bli orolig ibland, om jag inte känner barnet på en dag eller två. För det är faktiskt rätt svårt att veta om det är barnet eller vanliga luftbubblor! Men sen förstår ungen att sparka till lite, att meddela att det fortfarande finns där, och då blir jag glad och lugn igen.

Det som klyver mig den här gången är att vi troligen har möjlighet att ta reda på könet. Det är jätteroligt att få gå på ultra igen, vi kommer att se mycket mera den här gången. Men samtidigt kan jag inte bestämma mig för exakt hur mycket jag vill se! Vill jag veta om det är en pojke eller en flicka där inne?

Vi hade egentligen redan bestämt oss för att ta reda på könet. För att vara förberedda, liksom. Jag vill kunna motarbeta könsrollerna redan från början. Om det är en flicka skulle det vara skönt att redan nu kunna säga åt brorsorna att de ska brottas och spela fotboll med henne ÄNDÅ. Till exempel.

Men o andra sidan så... det kan jag ju meddela dem oberoende!? Kanske det skulle vara roligt att ha könet som överraskning? Och framför allt: varför i all världen ska det egentligen vara så intressant?

Det här är en gammal diskussion, ja, men ny för mig. Jag kan bara inte förstå varför den första frågan för så gott som alla bekanta som gratulerar nu när magen börjat synas är "Vet ni redan om det är flicka eller pojke?". Det är ju egentligen en mycket privat sak, och rent fysiskt än så länge en mycket mycket liten sak, rent minimal, den lilla snoppen eller snippan. Så varför ska den egentligen blottas för hela världen!?

A försöker lugna mig och säger att det för de flesta bara är smalltalk. Det är ungefär det man "ska" fråga. Och visst stämmer det, så mycket mer än det kan folk ju inte fråga i det här skedet. Inte utan att det låter konstigt, åtminstone. Jag menar "Har det två armar?" eller "Vet ni redan om det får en näsa?" är egentligen mycket mer relevanta frågor men de låter ju bara sjuka.

Jag har försökt känna efter om jag lutar mer mot ena eller andra hållet, för folk lär nog göra det fast det är så tabu. Men hittills har vårt barn i mina drömmar oftast varit bara ett barn, en liten glad och vild lintott som rusar omkring och varken är särskilt flickig eller särskilt pojkig. Någon enstaka gång har det varit just en dotter eller en son, men jag har inte känt annorlunda för det. Tvärtom smälter mitt hjärta precis varje gång, fast det bara är drömmar ännu: här om natten var vårt barn så vackert och fint att jag inte alls ville låta det sova lugnt i sin vagn, utan ville lyfta upp det i min famn hela tiden. Jag minns, konstigt nog, den känslan från när min yngre lillebror var riktigt liten. Jag var åtta när han föddes och tyckte han var finast i världen!

Den stora kärleken kunde väl gott definieras som att få somna tryggt i någon annans famn. Eller att själv vara famnen. Den där känslan av totalt lugn, när ett barn suckar den sista sömniga vakensucken och låter huvudet falla tungt mot ens bröst, när man får snusa bebisen i håret och pussa den vilande pannan... Den känslan längtar jag efter.

Och den känslan bryr sig verkligen inte om barnet är en flicka eller en pojke.

Barnvagnsdjungeln, del 1 - och Mamalicious!

Vi vågade oss in i barnvagnsdjungeln i dag, och hittade till och med ut med livet i behåll! Hade hört via djungeltrumman att paradisön Drumsö har en bra barnvagnsbutik med vänlig service – på svenska till och med - och det stämde. Vaunuaitta heter den, har helt skaplig nätsida också. Så vi tog ett djupt andetag, stegade in och hittade genast en proffsig djungelguide. Vår första fråga löd ungefär "Vad är det man ska fråga?!" men bra gick det ändå.

Kraven är ungefär följande: skapliga hjul med en bredd på max 62 cm så vi ryms in i alla spårvagnar (trafikverket påstår iaf själv att 62 cm ska gå bra). Med den bredden som max är vagnalternativen faktiskt inte alls många, så det underlättar ju en del. Så har vi tänkt oss en vagn med sittdel som man lägger in en bärkass/lift i det första halvåret. Verkar praktiskt.

Guiden hittade två modeller som vi gillade, en Teutonia "Fun" och en Gesslein "F6". Båda ungefär i samma prisklass (och hjälp vad dyra!) och båda har sina plus och minus. Båda har svängbara men rätt stora hjul framtill vilket ju gör det mycket lättare att röra sig i butiker och annars också i stadsmiljö. Teutonias hjulbredd är bara 54 cm vilket ju också gör den mycket mindre att förvara i hallen och det är ju bra.

Men med Gesslein (61 cm) fick man mycket mera för priset: bland annat extra hjul, alltså stora vinterhjul, för de dagar då det är mycket snö och ingen hunnit ploga. Det gick jättelätt att byta! Gesslein har dessutom ett handtag som man kan svänga åt båda håll, och den verkade mycket lättare att fälla ihop. Och den går att kombinera med babyskydd/bilstol också, om man inte behöver hela vagnen med sig.

Nå, vi har ju inte skyndsamt att köpa precis. Men åtminstone vet vi nu ungefär vad vi ska titta efter! Butikernas webbsidor är förresten ibland nästan bättre än tillverkarnas. Kolla till exempel in Teutonia Fun här och här, och Gesslein F6 här och här. Om det intresserar. ;) Dessutom kan man hitta billigare vagnar (och säkert annat också) via nätbutiker än i vanliga butiker, till exempel på Vauvatar.fi.

Så till dagens största glädjeämne: Vero Moda i Kampen har plötsligt ett stort hörn med Mamalicious-kläder!! Det hade jag inte märkt tidigare, så blev jätteglad! Annars är mammaklädsutbudet ungefär H&M eller postorder, och det finns faktiskt inte särskilt mycket som jag tycker är snyggt. Men Mamalicious har en hel del fint!

Vad annat... ja, rundan till barnvagnar och mammakläder slutade med att vi köpte en Playstation 3, hahaha! Måste passa på att köpa leksaker åt oss också, innan vi kommer på den befängda idén att leksaker ska köpas åt barn... ;) Så nu ska vi spela Grand Theft Auto IV i några timmar misstänker jag. ;D

Sköööna byxor

VARFÖR har jag inte övergått till mammabyxor tidigare? Helt ljuvligt! Inget klämmer på magen och byxorna verkar hållas uppe också – vilket de inte gör när man använder hårsnodd i vanliga byxor.

Discot i magen fortsatte i morse en stund efter att jag vaknat, men nu känns ingenting. Mest lär väl barnet ska sova? Tänk vad skönt DET skulle vara, att få sova bort det mesta av dagen. ;)

Så blir jag inte riktigt klok på min puls. Blodtrycket har varit rätt okej nu både morgon och kväll, håller sig strax under 130/80. Men min puls är ofta uppe i 90! Inte att undra på att jag pustar och stånkar.

Fast läste nyss den här rutan jag lagt till till vänster, och för vecka 18 står det ju "Your heart has to work 40 percent to 50 percent harder now to support your pregnancy." så inte är det väl så konstigt egentligen. Jag borde väl vid det här laget ha ungefär ett halvt kilo extra blod att pumpa runt dessutom. Läs mer om viktökningen och -fördelningen här (men ta det med en nypa salt nu ändå, alla är ju olika som sagt!).

Rytm i blodet

Kom just hem från en konsert där jag fick både dansa och busvissla. Mamma skrattade åt mig när jag skulle gå, och konstaterade att vi tänker sätta rytm i blodet på barnet från början.
Och jag undrar om inte det var just det som hände nu - för nu rör det på sig vildare och tydligare än tidigare där inne! Förr har det varit som vågor i en liten vattenballong under naveln, men nu känns det mera som... tja, små muskelryckningar nästan, såndärna som man kan ha i ögat typ? Öh? Hur ska man veta om det är babyn som har disco eller bara något annat som händer där? Känns ju som helt rätt ställe men jag är ändå förvånad över hur starkt det plötsligt känns?
Hur som helst undrar jag hur en konsert upplevs där inifrån, när jag sjunger med och gungar i takt och bastonerna känns i hela min kropp måste det ju kännas för barnet också! Kanske som man själv hör simhallsljuden när man dyker i en bassäng? Farligt ska det åtminstone inte vara, har jag läst. Bättre hörselskydd än fostervatten, livmoder och bukfett lär vara svårt att hitta.

Prutt

Men herregud. Slötittar på tv och surfade förbi programmet Doctors på svenska TV4 där folk får råd och tips av sjukvårdspersonal. En kvinna hade skrivit in att hon var i vecka 34 och "so afraid of passing a bowel movement during labor" - dvs, i klarspråk, livrädd för att skita i förlossningssalen.

AV ALLA SAKER MAN KAN VARA OROLIG FÖR UNDER EN GRAVIDITET ÄR HON RÄDD FÖR ATT DET SKA BLI PINSAMT OM TARMARNA INTE ÄR TÖMDA NÄR HON SKA LÄGGA SIG NER OCH KLÄMMA UT UNGEN?

Håhhå. Fast vem är jag att döma. Alla är vi olika.

My new best friends

Låt mig presentera min nya vänskara!

1) Rennie. Ljuvlig typ. Hjälper mig morgon, lunch och kväll och är särskilt trevlig att träffa efter eftermiddagskaffet. Ligger både i badrumsskåpet, handväskan och bredvid sängen så jag ska hitta honom även mitt i natten när det svider i magen. Stifta för all del bekantskap med honom även om du inte är gravid! Det är aldrig för sent att bli kompis med Rennie.

2) Joe Blasco. En mer smickrande vän får man leta efter! Lite dyr visserligen, men vänskapen lär ska räcka länge och dessutom hittade jag Joe på stamkundserbjudande på Det Stora Varuhuset. Han täcker in mina gravidblemmor och mörka ringar och resultatet räcker hela dagen! ÄLSKAR Joe. Observera att han gärna ska gå hand i hand med någon form av rouge bara, så ser man ännu piggare ut. Nästan så jag graviditetsglöder, muahaha. (VEM gör det!? VEM!?!?)

3) Weetabix, Branflakes, plommon, fibrer i allmänhet samt kaffe (fast högst 3 koppar per dag har de sagt) är vänner som jag bara inte klarar mig utan. Glömmer jag bort dem blir allt bara jobbigt: förstoppning är vanligt men INTE roligare när man är gravid. Nej. Nej nej nej.

4) Duschen. Har alltid älskat varma duschar men nu kan jag inte få nog. Måste jag duscha på mindre än 15 minuter har jag mycket svårt med livet. 30 minuter är helt okej, men helst får det vara 40... och ja, mitt ekosamvete gråter men det är så sköööönt! Denna älsklingsvän erbjuder både ryggsmek och hårbottenmassage och jag bara drömmer mig bort och skrubbar och tvålar och är len som en babyrumpa efteråt! Och doftar himmelskt, förstås. Viktigt, det här med dofter (se föregående inlägg).

5) Fröken Spegel! Min vän spegeln och jag har ett hatkärleksförhållande. På morgonen är hon inte alls vänlig, tvärtom är det värsta mobbningen och hånskrattet tills jag träffat även Fru Dusch och Joe Blasco. Men på kvällen... alltså jag säger bara, min mage blir vackrare för varje dag som går och det här med nakenspegling är en helt klart underskattad sysselsättning!! (Ursäkta om ni nu fick skallen full med nakenbilder på mig, jag kan ta på mig underkläder om det känns bättre så: vips, där ser ni, trosor och bh men magen är bar!)

Allt stinker

Usch. Har blivit så luktkänslig senaste tiden! Och skulle man ens då känna de goda dofterna bättre, men nej, det är de lukter som jag inte annars heller tycker om som sticker extra mycket i näsan. Plus att en del dofter jag normalt inte skulle bry mig om, eller till och med skulle njuta av, tycks ha förvandlats till riktiga monsterstinkbomber.
Några exempel från i dag: de varma smörgåsarna som var så goda i går fick mig att stänga kylskåpsdörren fort i morse. Disktrasan i köket luktar surt på flera meters håll. Avgaserna på spårvagnshållplatsen får mig att stundvis vilja sluta andas. Laxsoppan i lunchkaféet var säkert smaskens men luktade för mig så illa att jag inte ens kunde överväga den. Och kompisarna i föreläsningssalen luktar alla svett, tobak, kaffe eller illa på något annat vis trots att de inte gjorde det tidigare - och det är knappast så sannolikt att de alla plötsligt slutat bry sig om personlig hygien...
Detta dessutom trots att min näsa är rätt så täppt hela tiden! Kliar och känns torr. Lösningen är då kanske något dundernässpray som både löser upp skräpet och återfuktar den stackars näsan, och täcker in alla lukter utom de goda? Tips, anyone? ;D