Hormooooner

Plus och minus med vecka 14:

+ Jag är piggare och gladare. Åtminstone ibland, när jag vill vara det! ;)

+ Huden ser inte längre ut som när jag var fjorton och lillebror kallade mig pizzafejs. Inte är den perfekt heller, men bättre än före jul.

+ Magen har ändrat form, så ölbilringen börjar ersättas av en liten, liten fast kula! Syns inte, men man känner den om man lägger handen på.

- Matsmältningen fortfarande långsam, blir proppmätt hur snabbt som helst. Anteckna: normalt tömmer man sin magsäck på 50 minuter. För gravida tar det 130. Ja, och halsbrännan suger, känner mig som värsta tanten.

- Har fortfarande inte gått upp i vikt, men nedgången har åtminstone stannat. Är på minus 4 kg nu. Ska väl vara rätt normalt? Tror fortfarande det beror på att jag slutat dricka öl.

- Huvudvärk. Led mycket av det som barn och tonåring men har inte haft mycket problem som vuxen. Nu kommer den inte särskilt ofta, men när den gör stannar den minst en dag, ibland två. Och inget hjälper. I går fick den mig att må så illa att jag kände mig spyfärdig och till slut bara låg i fosterställning och grät! Och mumlade att livet var orättvist. Min stackars man försökte trösta, paja, mata, massera – men nej, inget hjälper. Misstänker att det till stor del beror på att det tillåtna paracetamol inte hjälper mig lika bra som ibuprofen som jag normalt tar. Och vad kan man åt det.

Att sånt. Rubriken? Ja, alla frågor jag googlar just nu verkar ha samma svar. Hormoner. Men det visste vi väl alla vid det här laget.

Förresten, ett plus till! Förra veckan besökte jag två av de få bebisar jag känner. De var båda jättesnälla, både med mig och med sina föräldrar. Det tackar jag för!

Klockan är för övrigt alldeles för mycket för kvinnor i välsignat tillstånd att vara vakna. Sku nån säkert påstå. Så godnatt.

Countdown

Jag lade just till en widget som visar graviditetsvecka. Nu kan jag inte bestämma om den bara är freaky?

Det som är totalfreaky är den här animationen som finns på många graviditetssajter. Var, frågar jag, VAR, ska mina tarmar och allt annat rymmas om några veckor!? Hjälp.

Mardröm eller dubbelglädje?

Det sägs ju att man drömmer konstigt under graviditeten? Det har jag nu inte gjort (eller alltså, inte konstigare än vanligt haha) men hade första "babydrömmen" i natt – drömde att vi fick tvillingar! Hjälp! Två urgulliga skalliga och småtjocka pojkar med världens största leenden. Men alltså, det måste ju nog vara grymt jobbigt, att få två eller (gud ändå) fler barn samtidigt?! Hur klarar folk det?

Eller så är det bara dubbel- och trippel- osv- glädje. Nå, vi har bara en i ugnen, det ska nog räcka mer än väl, både när det gäller glädje och jobb alltså. :)

Kanske syns det lite, lite?

Har väl aldrig speglat mig så mycket som nu. Längtar efter att det ska börja synas nåt men just nu verkar det bara puta då när jag har ätit för mycket!

Men kanske jag bara ska vara glad, det är ju lättare att röra sig så här förstås. Och billigare att inte behöva uppdatera garderoben! Fast köpte redan två klänningar, reafyndade för tio euro styck så kunde ju inte hålla mig – skyllde på att det var billigt och att jag nog behöver dem snart, hehe. De var i bra lös modell och en och två storlekar större än jag normalt har så ska nog funka en tid.

Berättade åt närmaste chefen på jobbet i går dessutom, skönt att ha det undan. Och skönt att reaktionen var gratulationer och en försäkran om att det nog ordnar sig, allting!

Nytt år!

Många av nyårsgratulationerna i år menade att 2009 blir spännande för oss – och jo, det blir det alldeles säkert!

Firade nyårsafton med god mat och dans, hur bra som helst. Skönt att jag inte längre är lika trött som de första månaderna, nu orkade jag mycket bättre på krogen.

Har börjat berätta åt fler och det är så roligt att se folks reaktioner. En av mina killkompisar som just själv fått barn blev så överlycklig att jag blev riktigt rörd. Och en annan skickade en lista med recensioner på alkoholfria ölsorter och vilka butiker man får köpa dem i! Det blev jag glad för. Finns rätt många sorter faktiskt, måste förstås prova alla nu.

Och så måste jag berätta på jobbet, så de inte får höra det från nån annan än mig. Kretsarna är ändå så små. Lite nervöst faktiskt, men nog ska det väl gå bra.

Saker som stör mig

1) Pappapärmen på rådgivningen. Var visst ditplacerad av Mannerheims barnskyddsförbund och innehöll tre informationsblad: ett om hur man installerar barnstol i bilen, ett om hur man barnsäkrar sitt hem (ni vet, hörnskydd och skåpstopp och sånt) och ett om familjevåld. Borde ringa dem och säga att 50-talet ringde och vill ha tillbaka sin syn på könsroller.

2) "Vad du ser trött ut!" och "Hur mår du riktigt?". Tror folk att jag blir piggare av att få bekräftelse för hur överkörd, blek och glåmig jag ser ut? Jag försöker faktiskt varje morgon täcka in de mörka ringarna och fuska till den där oexisterande graviditetsglöden med lite rouge. Hjälper helt klart inte.

3) Ordet "fantastisk". Broschyrerna, böckerna, tidningarna och många kommentarer av mammor som redan varit där är fulla med beskrivningar på hur man ska vara stolt över sin fertilitet och njuta av det fantastiska miraklet att det växer ett barn inuti en. Och visst, ultraljudet var faktiskt underbart. Att få se den lilla krabaten vinka och kunna räkna att den har tio fingrar och en liten näsa var det närmaste ett mirakel jag hittills har upplevt. Jag grät faktiskt en skvätt och det var rörande att se hur glad blivande far var efter besöket.

Men särskilt fantastisk känner jag mig inte. För det första märker jag knappt att jag är gravid – det varken syns eller känns (förutom att jag då är otroligt trött, men det är inte hela världen). För det andra upplever jag inte att jag har ansträngt mig särskilt mycket för att uppnå mitt välsignade tillstånd. Det bara råkade funka genast för oss, medan det inte gör det för andra. Det kan jag ju inte vara stolt över? Lyckligt lottad känner jag mig nog, och är ju glad för att livet hittills varit lätt och kunnat fortsätta nästan precis som förr. Men samtidigt längtar jag efter att det hela ska bli mera verkligt, med en rund mage där det sparkar ibland... nå, om några veckor kanske.

Men ännu om ordet fantastisk. Före ultrat fick jag svara på en forskningsenkät om föderskors förväntningar på förlossningen. Frågorna var formulerade så att man skulle svara på en skala från 0 till 5 enligt vilket påstående man kände mera för. Jag fick svarskramp redan på första, förstås: "Tror du att förlossningen kommer att vara (0) Oerhört fantastisk eller (5) Inte alls fantastisk?". Händerna upp, alla mödrar som upplevde förlossningssmärtorna som oerhört fantastiska!

Ultra i morgon

Flera veckor sedan jag skrev senast. Antar att det kanske är för att jag inte heller har tänkt på graviditeten så mycket. Blir verkligen skönt att gå på ultra i morgon, få vinka åt krabaten, få veta att allt är okej, och äntligen kunna glädjas på riktigt! Går in i vecka 12 i morgon så allt verkar ju vara bra.

Har funderat rätt mycket på andras reaktioner på graviditeten. Vi har berättat för närmaste familjern och jag har berättat åt mina närmaste tjejer. Roligast har jag haft åt mina bröders reaktion, de är så ivriga att de håller på att försäga sig hela tiden, stackrarna. Och så vill de känna på den än så länge icke-existerande magen. Det kan jag väl tillåta, men vem som helst vill jag ju inte att klappar och kladdar där som om jag plötsligt var allmän tafsdyna.

Så borde jag ha filmat reaktionen hos ena tjejgänget när vi satt på brunch och jag plötsligt berättade. För de trodde inte på mig! Haha! De blev helt tysta och bad mig upprepa orden. Och sen blev de så ivriga att jag fick be dem lugna sig – och fortfarande får göra det ibland.

Är ju förstås inte konstigt att kompisar blir ivriga när jag inte har många nära vänner som har barn ännu. För en del vänner är det alltså den första graviditeten de upplever på nära håll. Och det är ju roligt att de är ivriga, men alltså... jag vill ju inte bli behandlad som bara en gravid kvinna, utan jag vill vara samma kompis som de haft förr. Och visst har det lyckats, största delen av tiden. Hittills i alla fall.

En annan sak jag funderat mycket på är de kompisar som så länge redan talat om att de vill ha barn, NU, genast liksom. Vi funderade inte så länge utan bestämde oss bara och så gick det mycket fortare än vi kunde ana. Alla har ju inte sådan tur. Och jag märker ju att trots att vännerna är jätteglada för min skull så finns det en del som också blir lite ledsna, fast de försöker att inte visa det, för att de så gärna skulle vara gravida själva. Alltid handlar det ju inte bara om barn heller utan om en längtan till ett tryggt förhållande som sedan kan leda till barn. Många har haft åldersstress med det i flera år redan fast vi inte ens passerat det där magiska 30 som många ser som någon sorts fetstilt deadline i kalendern.

Och jag vet ju inte vad jag ska säga. Hur kan jag hjälpa? Jag försöker be dem njuta av den tid de lever nu i stället för att bara längta framåt, och om det inte hjälper säger jag att mycket hinner hända på ett år eller två – och det stämmer ju faktiskt, vad som helst hinner hända redan på några månader. Men inte vet jag vad annat jag kan göra? Vill ju trösta, uppmuntra, men det går inte alltid.

Så finns det ju de som inte alls vill ha barn själva ännu och som blir nervösa av bara tanken på en skrikande, bajsande unge. Dem kan jag bättre relatera till och har lättare att tala med. Är ju själv nervös för hur mitt liv ska förändras, det har ju gjort det redan nu. Men gäller väl att bara ta det lugnt, ta dagarna som de kommer. Försöka andas, helt enkelt?