Som resfeber

Ni vet den där kittlande maggropskänslan just före en resa, när man är jätteglad över att få åka iväg men samtidigt lite smånervös för att man ska hinna till flyget, för att man ska komma ihåg passet, för att man ska hitta fram till hotellet osv...?

Den känslan har jag varje dag. Vissa dagar, när jag har mycket att göra och inte hinner fundera så mycket, hinner det kittla i magropen bara en stund. Som till exempel när babyn gör sig påmind med några välriktade sparkar efter lunch, då blir jag bara glad.

Men andra dagar, om jag gör misstaget att sätta mig ner och TÄNKA – till exempel när jag ligger på soffan på kvällen och försöker stänga av med lite hjärndött tv-tittande – så kan nervositeten plötsligt stiga till red alert paniktillstånd.

Som förra veckan efter att jag varit på vattengymnastik till exempel. Jag kom hem, satt mig ner, och stirrade ut i tomma luften, inte långt ifrån att gunga fram och tillbaka i fosterställning alltså. Dels var jag ju fysiskt trött från att ha rört på mig utan att ha ätit (nästa gång packar jag med mellanmål!) och dels hade jag fått någon sorts verklighetschock när vi flöt omkring där med våra stora magar. Först stirrade jag på hur stora de andra var, och sen insåg jag att en av de där badbollarna faktiskt var min egen spegelbild. Shit liksom. Det är faktiskt ett barn på väg och vi ska klara av att sköta och fostra och älska en alldeles ny människa.

Så sen på kvällen när det var läggdags och vi skulle spela gonattsång (har köpt speldosa med vaggvisa) åt babyn började jag storböla. Jag tyckte redan att jag skulle slippa det där graviditetslipande som folk snackar om för det har inte hänt mig förr. Men nu var det ingen hejd på tårarna, både dynan och A blev alldeles blöta.

Men vet ni vad, A blev inte ens rädd för mig! Han bara tog mig i famnen, smekte och tröstade mig och sa att allt kommer att gå fint, att babyn kommer att ha det så bra hos oss och att jag kommer att vara jätteduktig på det här med att vara mamma.

Och jag trodde på honom.

Veckans mål: fortsatt stabilitet.

View from the top

I can still see my toes.

Hicka

Värst vad det buffades inne i min mage just, tror bestämt det var fråga om hicka för var så regelbundet. Kändes nästan som om jag själv hade någon sorts minihicka för hela magen hoppade, men det är väl inte konstigt att det känns när det är en liten en på över ett kilo som härjar där inne! Läste om prematurer i en föräldratidning, fatta att det faktiskt är en så långt utvecklad människa där inne nu att den med stor sannolikhet skulle klara sig också här ute i världen. Otroligt. Men jag vill nog att den håller sig där inne till juli!

Folk frågar ibland hur babyn mår och jag vet inte riktigt vad jag ska svara? Man undrar ju själv också. Bra mår den väl när den sparkar och härjar som den gör! Själv har jag också mått bra den här veckan, och anmälde mig i går på både gravidyoga och vattengymnastik för gravida, börjar nästa vecka, hoppas det är bra! Vattengymnastik hörde jag att är skönt när man har så mycket lättare att röra sig i vattnet, och yoga ska vara bra inte bara för stretchandet och djupa magmuskler utan också för avslappning inför förlossningen... hmm. Ska se, låter ju nog vettigt.

Läste just ett föräldraforum och känner mig ganska lyckligt lottad över att jag mått så bra som jag gjort, när en del lidit av såväl illamående som riktigt ond foglossning och andra krämpor som gör att de får sjukskriva sig, stackrarna. Eller svullnad som gör att både skor och ringar klämmer. Låter jobbigt. Känns ju som att man inte själv ska klaga då när ens små krämpor är så minimala i jämförelse!

Fast i morse hade jag nog lite ångest när jag vaknade, hade en gravidmardröm igen. Har inte dem särskilt ofta, men ibland, och oftast handlar de om att jag är ensam och inte vet vad jag ska ta mig till: en gång hade A skickats till fängelset till exempel (haha! han som är så snäll), så han skulle gå miste om både förlossning och babytiden hemma. I natt handlade drömmen om förlossningen och en elak barnmorska: när A lämnade mig ensam på BB en stund för att typ hämta mat eller kaffe var det en elak tant med stora, svarta, arga ögonbryn som skickade hem mig från sjukhuset för hon påstod att barnet inte skulle komma ännu! Så sen satt jag ensam på en buss och åkte bara längre och längre bort och A ringde och var orolig och tyckte att jag nog behövde komma tillbaka, men där satt jag bara helt hjälplös.

Tror inte man ska tolka sina drömmar så mycket, för hjärnan kan nog hitta på vad som helst. Men handlar väl kanske lite om att jag är rädd för att tappa kontrollen: normalt har jag rätt bra koll på mitt liv, men nu vet jag inte vad som väntar! Så tur att jag har A, jag kan inte förstå hur en del klarar det här och att ha barn utan en partner som hjälp och stöd med allt. Och tur att man har mamma och många vänner som lyssnar och ställer upp också.

Oj vad det blev långt. Men det är skönt att skriva av sig!

Dregel

Det kom hem en reklambroschyr från det stora varuhuset som tydligen har franska veckor på matavdelningen och jag säger bara: När den här babyn inleder sitt liv utanför min livmoder vill jag ha en stoooor jävla ostbricka som tack, full med alla mögliga, opastöriserade giftostar som bara finns! Främst riktigt fet, mjuk get- och fårost då, gärna så möglig att man inte ser vad det riktigt är. Nom.

Ja, och en korg med ett sortiment belgiska öl skulle också sitta bra. Tack tack.

Babyblått och babyrosa

Jag håller på och gå ner mig i barnklädsträsket. Är relativt lugn än så länge, men sanningen är ju att man skulle klara sig ganska långt med babylådan från FPA... kanske. Nåjo, inte vill man ju tvätta hela tiden heller och så är det ju roligt att ha något "extra". Har köpt i lite olika storlekar dessutom, allt är inte storlek 50 alltså. Saldo hittills: 5 bodyn & 3 sovsparkdräkter i London, 2 bodyn + 1 par jeans (SÖTA!) + 1 par sparkbyxor i går på Lindex – jag gick förbi och såg att de hade rea på just barnkläder. Och i dag kom det 2 t-skjortor från H&M på posten, jag var helt enkelt tvungen att köpa Cookiemonster-tröjan för jag bara ÄLSKAR Sesame Street!

Hur som helst, har blivit rätt förvånad över hur svårt det fortfarande är att köpa könsneutralt. Året är ju ändå 2009. Hittills har det alltså blivit kläder från "pojkavdelningen" för att de helt enkelt är gladare och neutralare: det är klarrött, gräsgrönt och brandgult medan flickavdelningen mest är vit och rosa. Flickkläderna har sällan till exempel svart eller andra mörka färger i sig, utan det är ljust med volanger och puffärmar. Gulligt, säkert, men jag påstår faktiskt att flickkläderna oftar är mera opraktiska: de har någon extra spets som kan klia, och så syns ju fläckar mycket tydligare på ljusa pastellfärger än på de glada, starka grundfärgerna som är vanliga på pojkavdelningen. Och månne inte det kan påverka barn, ändå? Så att man till exempel blir mera noga med att flickorna är rena medan man inte bryr sig så mycket om fläckar på pojkarna?

Speciellt H&M är väldigt könsindelat. Lindex har ganska mycket unisex och deras flickklänningar var inte lika prinsessiga, utan söta på ett mer praktiskt sätt liksom. Men även på Lindex hängde rockkollektionen (en Kiss och en Rolling Stones t-skjorta samt en liten svart läderjacka! :D ) bland pojkkläderna... Så finns ju Polarn&pyret i Kampen som inte alls är indelad i pojk- och flickavdelning utan där allt bara hänger tillsammans, indelat i färg och storlek helt enkelt.

Huvudsaken är väl att det är bekväma kläder som passar för alla sorters lekar – och så vill jag se till att vi erbjuder barnet alla möjligheter vi kan. Blir det en flicka ska hon få leka i prinsesstyllkjolar om hon så vill, men hon ska också få cowboy- och piratkläder. Om hon vill. Och lika om det är en pojke.

Gröt och kärlek

Fick äppelmos av svärmor och det är ju SÅ GOTT med havregrynsgröt! Har börjat äta gröt så gott som varje morgon, känns hälsosamt. Snällt för magen och en bra start på dagen liksom. En annan favorit är att skära upp torkade aprikoser och blanda i gröten före man kokar, nam. Gör alltså allt i mikron eftersom det ändå är bara en portion, så tar två minuter.

Nåjo, nog med husmorstipsen. ;D Åt alltid gröt till morgonmål som liten (faktiskt inte ens som bara liten utan ända upp i gymnasiet), och det tänkte jag nog mina barn ska få också. Är säkert bra att börja dagen tillsammans med morgonmål, både för kropp och själ.

Fast läste ett nummer av Kaksplus hos svärföräldrarna i helgen och sista sidan var full av läsarbrev med temat typ "Vad jag skulle göra som förälder men sedan bara sket i" och det var rätt underhållande: folk skrev att de bestämt sig att deras barn aldrig skulle äta godis, aldrig se på tv, alltid ha skinande rent omkring sig, aldrig äta annat än ekomat, osv osv... Och sedan när verkligheten och vardagen kom emot fick de alla ge efter med rätt många av sina heliga löften. Så är det väl, jag har ju faktiskt ingen aning om hur det kommer att vara, så bäst att inte ställa så stora krav på sig själv.

Och allt kan man ju inte påverka själv heller. Men en viss livsinställning kan man väl nog föra vidare, och en självsäkerhet och trygghetskänsla? Så förutom basic needs som typ mat, värme och kärlek vill jag att vi klarar av att se till att han eller hon har orsak och möjlighet att skratta och leka och vara glad och nöjd, för det mesta åtminstone. Så det ska kittlas och kramas och pussas mycket – och kanske ätas gröt då. ;)

5 cm

Enligt medeltalsmåtten i min rådgivningsbok är babyns fot 48 mm lång i vecka 27. Från häl till stortå alltså. Det finns fotavtryck i naturlig storlek i boken och jag har stirrat på dem en stund nu. Vecka 30 ska den vara 55 mm, vecka 35 68 mm och vecka 40 hela 80 mm. Wow.